Politisk konstkommitté i Nora

Inlagd av Peter Ekström Debatt fredag, mars 14th, 2014

I Nora kommun finns nu ett förslag att införa en kommitté bestående av tre politiker och en tjänsteman som ska ansvara för inköp av konst till kommunen. Beslut i frågan ska tas den 7 april.

Den här typen av kommittéer är ingen nyhet. I till exempel Örebro kommun fanns det tidigare en sådan, numera nedlagd, grupp. I många andra kommuner finns det säkert fortfarande existerande inköpsgrupper med politisk representation.

Den historiska bakgrunden till dessa kommittéer är dels att hålla koll på vart kommunens pengar tar vägen, dels en politisk vilja att styra inköp mot exempelvis lokala konstnärer, dels ett önskemål från tjänstemän och konstliv att få ökad förankring och förståelse för den konstnärliga verksamheten. Jag har själv suttit med i en sådan där grupp och en del av dess verksamhet gick ut på att ”uppfostra” politikerna.

Men det finns ännu ett skäl till konstkommittéernas existens. Konsten är en kraft att räkna med. I obevakade ögonblick ställer den till med skandal och är kontroversiell på alla möjliga sätt. Detta kan föda en viss misstänksamhet i kommunpolitiska kretsar. Konstkommitténs roll är i det sammanhanget att vara ett censurorgan.

Det finns några saker att hålla isär i detta. Å ena sidan har vi de inköp av konst som en kommun gör. Det kan vara beställda verk eller sådant som köps in på olika utställningar. Å andra sidan har vi den utställningsverksamhet, ofta i form av mer eller mindre ambitiösa konsthallar, som kommunerna ibland ansvarar för.

Varken när det gäller inköp eller utställningsmöjlighet så är de en demokratisk rättighet för någon. Ingen kommun har en plikt att ställa ut alla som önskar och inte heller att köpa konst av alla som ställer ut. Det är en rimlig hållning även om jag kunde önska att det generellt fanns fler och mer generösa utställningsmöjligheter och större inköpsbudgetar.

Skulle det bli kontroverser omkring konst som ställs ut i en kommunal lokal eller som köpts in av en kommun så anser jag att det är självklart att kommunstyrelsen har det yttersta ansvaret. Alternativet är att ingen har ansvar och att exempelvis nynazistisk eller könsförnedrande konst kommer att kunna ställas ut utan att någon kan ingripa. Administrationen av ett sådant ansvar brukar idag oftast delegeras till en lämplig kommunal tjänsteman. Som jag har uppfattat det håller de politiska konstkommittéerna på att avvecklas.

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) har funderat på dessa saker utifrån principen om ”armlängds avstånd”. De skriver så här på sin hemsida:

”Med satsningar inom bild- och formkonsten från det offentligas sida skapas förutsättningar för ett kvalitativt konstliv såväl nationellt, regionalt som lokalt samtidigt som sådana satsningar tillgängliggör konsten för en bredare allmänhet.

Dessa två grundpelare inom svensk kulturpolitik skapar dock oundvikligen en diskussion om konstens oberoende och frihet i förhållande till det offentliga. En princip som ofta lyfts fram i dessa sammanhang är den om ’armlängds avstånd’, vilken ses som en garant för att undvika politisk styrning av konstens innehåll.

Vikten av konstens oberoende och frihet kan inte nog understrykas i de situationer då staten/regionen/landstinget eller kommuner är huvudmän för utställningsverksamhet, beställare av offentlig konst eller bidragsgivare till olika konstnärliga verksamheter inom bild- och formkonsten.

Principen om ’armlängds avstånd’ är en angelägenhet som sträcker sig långt utanför konstnärernas intresseområden – den berör faktiskt själva grundvalarna till varför vi har en offentlig konstpolitik. Det demokratiska samtalet, och därmed i sista hand hur morgondagens samhälle skapas, är helt avhängigt att konsten får uttrycka sig fritt.”

Någon mer detaljerad diskussion om hur ”armlängds avstånd” ska tillämpas i en mindre kommun har egentligen inte förts. Behovet har kanske inte varit så stort. För det mesta är ju den utställda konsten och inköpen fullständigt okontroversiella. Det är också sällan som det handlar om mer än felräkningspengar. Men ibland kan det ju bränna till.

I Nora verkar politikerna dock vara ängsliga intill det löjligas gräns. Att en grupp med tre politiker och en tjänsteman ska administrera de fattiga tusenlappar som finns avsatta för konstinköp tycks som overkill i överkant.

Det är viktigt att ta konsten på allvar. Men det första responsen kanske hellre borde vara mer diskussion och fler öppna samtal än att tillsätta kontrollanter. Att konsten ibland är kontroversiell och provocerande är en resurs som, rätt hanterad, kan ge ett bättre och djupare offentligt samtal. Om det finns någonstans att föra ett sådant.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion