Hem » Film & TV, Kulturdelen rekommenderar, Recension » BIO: X-Men: Days of Future Past

BIO: X-Men: Days of Future Past

X-Men: Days of Future Past
Science fiction/Action, USA, 2014
Regi: Bryan Singer
Manus: Simon Kinberg
Medverkande: Hugh Jackman, Jennifer Lawrence, James McAvoy, Michael Fassbender mfl.
Längd: 131 minuter
Svensk biopremiär: 23 maj 2014
Betyg: betyg-3.5

— — —

POSTER1När Marvel på allvar började att satsa att bygga ett cinematiskt universum kring sina superhjältar höjdes också kvalitetsribban för superhjältefilmen. Pinsamma försök som Catwoman och Daredevil är nu ett minne blott då studion under de senaste åren har gett oss film på film som inte bara gått bra gett Marvel pengarna tillbaka med besked, utan även visat att man med rätt tänk och hantverk bakom kan göra riktigt bra superhjältefilm.

Deras filmiska världsbyggande har sedan spritt sig likt ringar på vattnet bland övriga filmstudiors superhjältefilmer. DC satsar nu på sin kommande Justice League film där man kommer slänga in både Batman och Superman (de båda kommer mötas i en egen film innan också), Sony gör samma sak med Spider-Man-franchisen, något den senaste filmen var ett väldigt tydligt tecken på. Även hos 20th Century Fox, som har den nu äldsta av alla superhjältefilmserier, X-Men, har detta blivit ett faktum.

Detta kräver naturligtvis ett noggrant planerande av kommande filmer, samtidigt som man måste vara de äldre filmerna trogen utan att bryta kontinuiteten och förvirra saker ännu mer. Något som kanske är allra svårast just hos X-Men-filmerna, där man friskt hoppat mellan olika tidsperioder och dessutom gett en av karaktärerna två egna filmer. Därför var det många som andades ut av lättnad när Bryan Singer, som en gång var med och kickade igång X-Men på bioduken, återvände till registolen för den troligen allra mest svårhanterliga filmen hittills i serien.

Filmen inleds med en dyster framtidsvision där både människor och mutanter blivit förslavade av Sentinels, robotar ursprungligen byggda för att jaga mutanter. De mutanter som lyckats fly undan lever på en tunn sträng av hopp och beslutar att det enda sättet att försäkra deras överlevnad är att förhindra att kriget mellan mutanter och Sentinels någonsin hänt. De skickar tillbaka Wolverine (Hugh Jackman) till sitt yngre jag, 1973, för att stoppa Mystique (Jennifer Lawrence) från att mörda den forskare som ligger bakom de mutantmördande robotarna, ett mord som sätter kriget i rullning. Han har inte mycket tid på sig, och när han anländer till världen 1973 visar det sig vara svårare än han tänkt att få de olika grupperingarna av mutanter, ledda av Charles Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) att samarbeta.

Mystique (Jennifer Lawrence)

Med fel regissör hade det här kunnat bli ett enda stort haveri. När man börjar blanda in tidsresor skapas direkt en massa möjliga katastrofala scenarion. Framförallt kan det vara svårt att berätta en sammanhängande story som får biopubliken att engagera sig. Bryan Singer visar sig vara helt rätt man för jobbet, där han med fingerfärdighet lyckas balansera alla de föregående filmernas tidslinje utan att storyn i filmen han själv gör får lida. X-Men-filmerna har aldrig känts så storslagna som de gör med Days of Future Past, det här är första gången man på allvar känner att det finns ett riktigt hot mot, inte bara mutanternas, utan världens fortlevnad.

I och med att man har med både skådespelare från den senaste (X-Men: First Class, 2011) och de äldre filmerna, är det många karaktärer som ska in på två timmars speltid. Oavsett vem som hade suttit i registolen hade det aldrig kunnat bli en helt rättvis fördelning mellan karaktärers speltid, vilket gör att vi kanske inte får se riktigt så mycket av alla som vi hoppats. Filmen väljer ändå att fokusera på det viktiga för att få sin story berättad och hänfaller aldrig åt att helt kasta en karaktär åt sidan till förmån att bara visa upp den på bioduken. Om inte det vore nog, vilket det är, introduceras även ett gäng nya mutanter. Störst fokus där läggs på Quicksilver (spelad av American Horror Story-veteranen Evan Peters), en slackerkleptoman som står för filmens mest charmanta och humoristiska inslag.

När eftertexterna rullar (sitt kvar, det kommer, som väntat, mer!) kan man med lugn i kroppen konstatera att X-Men som filmserie fortsätter att vara en högst värdig konkurrent till Marvel’s filmer. Om Bryan Singer återvänder till nästa film eller inte, med tanke på de otäcka anklagelser som riktats mot honom, återstår att se, men det märks tydligt att hans hjärta ligger i X-Men-filmerna och att det är en filmserie han högt värderar och lägger ner sin själ i. Visst krävs det att man har sett (de flesta) tidigare X-Men för att helt hänga med här, men det tycker jag samtidigt att man kan kräva, det är ju ändå en uppföljare det handlar om. Det är också befriande att se en blockbuster som inte bara spenderar tid och pengar på att visa upp så mycket förstörelse som möjligt, utan som faktiskt lyckas berätta en story också. Jag vet att sommaren inte riktigt är här helt än, men vi kan ha fått årets bästa blockbuster redan nu.

— — —

David Larsson är redaktör på FromBeyond.se

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree