Hem » Debatt » Konsthistoriedebatt: Konsthistorien är ett stycke teater

Konsthistoriedebatt: Konsthistorien är ett stycke teater

Min text Konst föder konst handlar om konsthistoria och är tänkt att bli den första i en svit texter om konst. Kanske kan de läsas av konstskolestuderande. Litteratur som vänder sig till dem är rätt sällsynt.

Lars Vilks, som själv har gjort ett försök i denna genre tillsammans med Martin Schibli (Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Nya Doxa 2005) är min ivrigaste kritiker. Han invänder mot min text på flera punkter. Jag ska försöka komma med motargument och förtydliganden.

Vilks saknar fotnoter och antyder därför att jag kanske fabulerar fritt. När det gäller att uttala sig omkring den subjektiva verksamheten konst vore väl inte fritt fabulerande någon dödssynd. Vilks skrev vid något annat tillfälle om möjligheten att se konstteori som en konstform… Men jag fabulerar inte. När det gäller de fyra aktuella konstteorierna måste jag dock be om lite uppskov. Dels för det in på en annan diskussion (som jag gärna för senare). Dels har jag just skrivit en bok som kommer ut i dagarna (Okonst. Nya Doxa). Där har jag gett en lite fylligare skiss av de fyra konstteorierna, med fotnoter, källor och hänvisningar. Konstteori har vi diskuterat tidigare, men jag återkommer gärna.

En sak behöver jag ändå kommentera. Vilks nämner den antropologiska konstteorin och menar väl att den kunde passa in på mitt resonemang om konsthistoria. Tja, en eller annan  antropologisk synvinkel på konst (eller konstliknande verksamhet) dyker upp lite här och där. Dock väldigt sällan inom konstvärlden. Om det alls går att sammanfatta de antropologiska synvinklarna till en sammanhängande teori så har den ändå marginell betydelse. Inte ointressant men för tillfället betydelselös. Alfred Gell skrev 1998 boken Art and Agency som väl är ett slags försök i den riktningen. Den fick inget bredare genomslag. Ellen Dissanayake är närliggande. Jag tycker hon är intressantare, hon för in ett evolutionärt perspektiv. Bland annat har hon skrivit What is art for? (1988) och Homo Aestheticus (1992).

”Det ömmande problemet är att konst i västerländsk mening är en västerländsk uppfinning.”, skriver Lars Vilks. Detta runda resonemang är i och för sig sant men knappast någon varken acceptabel eller intressant slutpunkt. Begreppet konst är flexibelt, dynamiskt och under utveckling, det tror jag Vilks håller med mig om. Varför skulle det då inte kunna användas både retrospektivt och när det gäller verksamheter vars utövare inte själva har kallat dem för konst? Jag hävdar att det är möjligt. Men Vilks sitter fast i gammalt konservativt mög. Jag begriper faktiskt inte varför han är så het på att försvara den traditionella synen på konsthistoria. Inget av de skissade alternativen behöver nödvändigtvis hota hans kära institutionella konstteori.

”Den traditionella konsthistorien har handlat om att tolka konstverket utifrån ikonologiska, kulturhistoriska eller politiska motiv.”, skriver Vilks vidare.  Detta må vara en biprodukt av den ganska unga akademiska disciplinen konsthistoria (numera oftast konstvetenskap). Kanske till och med en viktig biprodukt. Men att bestämma ett verks ursprung har varit och är delvis fortfarande en hörnsten i de konsthistoriska studierna. De översiktsverk som används som läroböcker bygger på detta och utgår ifrån gamla mossiga principer. Det var inte länge sedan HW Jansons Konsten var standardverket i början av konsthistoriska studier på universitetsnivå. Kanske hänger Janson fortfarande med på sina håll. Hos honom handlar det om bestämning och inte särskilt mycket om tolkning.

Vilks vill ifrågasätta det brott med traditionen som modernismen utgjorde. Han tar slagskuggorna från de nyare gamla mästarna Picasso och Matisse till vittne. Båda dessa var uppfostrade i det traditionella och bidrog starkt till modernismens genombrott. Ingen av dem var ändå någon typisk modernist. Båda, särskilt Picasso, sökte stöd och inspiration i traditionen. Han stod med ett ben i traditionen och med ett i modernismen. Detta hindrar inte att modernismen i det stora ville vara nyskapande och ville kapa banden med det förflutna.

Lars Vilks avrundar med ett stilla försvar av den traditionella konsthistorien. Så har det inte alltid låtit. Följande rader kommer från hans bok Konstteori – kameler går på vatten (Nya Doxa 1995):

”…konsten som konsthistoria är en älskad föreställning, ett äventyr med stora konstverk och stora konstnärer. Dess existens har magnifika uttryck, inte bara konstböcker i folioformat, utan även de konsthistoriska museerna, storslagna byggnader med samlingar som visar konsthistorien, med mästerverken (ett riktigt konstmuseum bör ha åtminstone ett verk som visar konstens kvalitet höjd över allt tvivel). Det är svårt att vara kallsinnig och ointresserad; icke minst entusiasmen och fascinationen håller företaget vid liv. Som ett vetenskapligt företag med anspråk på att visa ett fenomen i en sammanhållen kontinuitet har konsthistorien nog spelat ut sin roll. Den är ett stycke teater…”

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree