Om konst 3: Personligt och privat

Inlagd av Peter Ekström Essä tisdag, juli 22nd, 2014

Författare gör det. Skådespelare gör det. Musiker gör det. Nästan alla som är kulturskapare gör det. Det vill säga använder sig av sina egna erfarenheter och sin personlighet som en utgångspunkt i sitt skapande. Också bildkonstnärer gör det naturligtvis.

Filmregissören Ingmar Bergman (1918-2007) gjorde det. Resultatet blev en mängd filmer, teaterföreställningar och böcker som är alla djupt präglade av Bergman men som ändå spänner över en skala från att tolka texter av andra till det rent självbiografiska. Vare sig det gällde interpretation eller nyskapande så talade Ingmar Bergman så att säga alltid bergmanska.

När författare intervjuas om sina böckers karaktärer händer det att de med stolthet berättar att dessa inte är porträtt av någon bekant utan kommer inifrån författaren själv. Ja, det tycks som om en del författare lever ett helt liv med ett gytter av personer inom sig. Personer som liksom tillåts komma fram och visa sig på några boksidor ibland, men som däremellan lever dolda hos författaren. De kan naturligtvis beskrivas som olika delar av författarens personlighet – en gammal tant, en pervers massmördare, ett slemmigt rymdmonster, en autistisk pojke, en hund…

Det sägs ibland att författare egentligen skriver ett begränsat antal, kanske bara en berättelse. Om författaren ändå är produktiv så kan läsaren känna igen en del figurer från bok till bok. De har olika namn och olika kombinationer av egenskaper; ändå är de bekanta.

En fråga som skådespelare ofta får, oavsett om de just spelat rollen som Darth Vader, Gandalf eller en dement gamling på ett sinnesjukhus, är om rollfiguren låg nära skådespelaren själv. Svaret brukar vara ja. Det kan ju låta märkligt men alla rollfigurer måste ges trovärdighet och den källa skådespelaren har för detta finns ofta i dennes personlighet och erfarenheter.

Det finns en berömd skådespelarteknik, Method acting, som bygger på detta. Den utgår från ryssen Konstantin Stanslavskijs (1863-1938) idéer men fick sin utformning av amerikanen Lee Strasberg (1901-1982) som startade The Actor’s Studio.

Det personliga

Att använda sig av det personliga – goda och onda känslor, ångest och glädje, ensamhet och kärlek, sensualitet och svartsjuka, hat och empati och så vidare är självklart också något som bildkonstnärer gör. Det kan ske ganska instinktivt, kanske till och med omedvetet, men det principiella syftet är ändå tydligt – att ge ett konstverk trovärdighet eller autenticitet. För en del bildkonstnärer är detta led i det konstnärliga skapandet helt avgörande – nästan ett självändamål. Mer än hos många andra kulturuttryck odlar bildkonsten tanken att det personliga uttrycket både är sant och viktigt.

En filmregissör blev intervjuad och fick frågan hur han lyckades få en så verklighetsnära ton i sina filmer. Han svarade:

– Efter två besvärliga skilsmässor, en vända på kåken, drogproblem och ett par omgångar på rehab, så har jag ju lite att ta av…

Erfarenheter måste naturligtvis inte vara besvärliga. Men kan det personliga bli för personligt?

Nja, det beror på vad vi menar med ordet ”personligt”. Vi skulle kunna resonera så här: Det personliga kommer ur den egna personligheten och erfarenheten. I den mån det kan användas i ett konstnärligt syfte behöver det kunna förstås av det blivande konstverkets betraktare. Det behöver alltså ges en viss allmängiltighet. Men om betraktaren inte har möjlighet att sätta sig in i det som uttrycks, att det inte går fram, kanske detta snarare är privat än personligt.

Att verket inte går fram kan så klart bero på en mängd andra saker också. Oklara intentioner, tekniska problem, oskicklighet…

Det privata

Det privata öppnar sig inte för betraktarens möjlighet till identifikation, tolkning, inlevelse med mera. Det privata är just privat, det vill säga det angår ingen annan och är oftast ointressant och

obegripligt för andra. Det privata är dock nästan alltid väldigt angeläget för en själv. Det privata kan mycket väl behöva bearbetas. Det kan vara frestande att göra det inför andra.

Att skapa konst handlar i någon mån om att komma ut ur sig själv. Men det är svårt att sätta en definitiv gräns mellan det personliga och det privata, fast vad de båda begreppen i princip står för borde inte vara oklart.  Det är nog inte alltid så enkelt att se vad som är en personlig upplevelse som går att utnyttja konstnärligt och vad som är privat och därmed oanvändbart. Detta styrs av den egna insikten. Eller brist på insikt. Det styrs också av konventioner, mode och annat.

Självbilden

Något som är väsentligt för att kunna hålla isär det privata och det personliga och för att kunna utnyttja det personliga på ett konstnärligt sätt, är att ha en välgrundad självbild.

Självbilden är den bild man har av sig själv. Denna bild stämmer sällan med hur omgivningen uppfattar en. Det kan också finnas stora glapp mellan hur man är och hur man tror att man är. Det är inte så lätt. Det finns knappast någon som har en helt ärlig, realistisk och komplett självbild. Tvärtom lever nästan alla med (eller på) en eller annan livslögn. Vi behöver livslögner för att dölja för andra och oss själva sidor som vi inte gillar. En del livslögner vet vi om, andra kan vi ana och somliga är vi helt omedvetna om.

Livslögnerna är en del av livet. För det mesta lever vi så att säga i fredligt samförstånd med dem.  Även om vi har dessa livslögner så är vi oftast inte helt utlämnade till dem. Men ibland kommer de upp till ytan och blir till besvär.

Att ha en bra, välgrundad självbild innebär inte nödvändigtvis att göra upp med sina livslögner. Men det innebär ändå att försöka få syn på dem – att vara ärlig mot sig själv, att våga titta in i sina egna mörka skrymslen. Att se vem man egentligen är.

Här borde det kanske stå en varning: ”Don’t try this at home!” Det är naturligtvis så att skärskåda sig själv kan gå över styr. Inte så få skådespelare, författare och andra kulturskapare är mer än lovligt egocentriska. Ändå är en så sann självbild som möjligt ett mycket bra verktyg för en konstnär.

Världsbild

Kanske kan det tyckas att orden självbild och världsbild utgör ett motsatspar. Så är det inte alls. ”Världsbild” är den föreställning som någon eller en grupp av människor har om hur världen är uppbyggd och hur den fungerar. Även om detta kan verka vara ett omöjligt stort tankeprojekt håller vi oss alla med någon slags världsbild – mer eller mindre omfattande och mer eller mindre väl underbyggd. En världsbild kan beskrivas på en mängd olika sätt – politiskt, religiöst, naturvetenskapligt och så vidare.

Vi är i världen, den konst vi skapar är i världen. Om vi tänker oss att vår konst ska kommunicera så står den i direkt relation till omvärlden – framför allt till människorna i omvärlden.

Att ha en fungerande världsbild. Att uppdatera den, att hänga med – är, liksom att ha en bra självbild, ett viktigt verktyg för konstnären. Idag förväntas det dessutom ofta av konsten att den ska vara en del av en aktuell diskurs, att den ska vara samhällskritisk, att den ska vara teoretiskt underbyggd.

Oavsett om konstnären själv är medveten om det så kan dennes konst ses som en del av en idédiskussion. Att ha en fungerande världsbild är att vara medveten om vilket idébygge man deltar i.

Konstnärsrollen har genom åren beskrivits på lite olika sätt: hantverkare, geni, forskare… Att beskrivningarna har varierat så mycket beror på skillnaderna i status genom tiderna och det faktum att konstnären ofta står med ena foten i ett mycket konkret kroppsarbete och med den andra i den akademiska världen.

En sentida och ganska spridd beskrivning av konstnärsrollen är att denne är en intellektuell. Ordet ”intellektuell” är visserligen besläktat med ”intelligent” men det står för något helt annat. En intellektuell är en person som professionellt ägnar sig åt att analysera, kritisera och ha åsikter om samhället och de stora frågorna i tiden. Till exempel forskare, kulturjournalister, författare och – konstnärer.

Om vi tänker oss att konstnären är en intellektuell så följer naturligtvis att det är oerhört viktigt att denne håller sig med en omfattande och uppdaterad världsbild.

Lögn

I konstnärens uppdrag ligger att skapa illusioner, fantasivärldar och påhitt – med andra ord lögner. I den meningen tillhör ljugandet konstens hörnstenar. För att ljuga väl och med sina lögner kanske avslöja sanningen så är det viktigt att vi inte ljuger för oss själva.

1976 spelades filmen Maratonmannen in. En ung Dustin Hoffman, skolad i method acting, var huvudrollsinnehavaren. Hans motspelare var den gamle legendariske engelsmannen Laurence Olivier (1907-1989) som spelade skurken. Hoffman ville imponera på sin äldre kollega och beskrev utförligt alla plågsamma saker han under månader hade gått igenom för att förbereda sig och kunna identifiera sig med sin rollkaraktär. Det tog en stund. Olivier lyssnade artigt och sa sedan:

-Have you ever tried acting?

Lögn kan också fungera.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion och är rektor för Örebro Konstskola