Dixit i blåbärsskogen

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, augusti 10th, 2014

Jag plockar blåbär i en egen lyckobubbla. De är så vackra, så lena och blånar från ljusblått till blåsvart. Det är så sensuellt att försiktigt samla ihop bären och ömt lägga dem i plasthinken. Rishavet fägnar ögat med allt från ljusgröna till dunkelgröna nyanser. Tallmon susar när en lätt vind ibland smyger in från den närbelägna sjön. Och himlen är en riktig vykortshimmel à la 50-tal med ulliga sommarmoln seglande kring mor sol. Det är varmt. Och min människolukt drar till sig ett moln av flygfän i många artskepnader. En del sticks. Andra bits. Då och då kraxar en korp hest någonstans. De blir allt talrikare. Tar man en paus och tittar upp kan man få syn på en liten eskader tranor i V-formation som cirklar allt högre på uppvindarna. De ser ut som graciösa grafiska tecken i skyn och deras gutturala flyktläte låter som en hes konsonantstöt på något slaviskt språk.

Jag älskar att plocka bär. Varför vet jag inte riktigt. Kanske känner jag mig nyttig. Eller också är det de tidiga pojkårens delikatess med färska blåbär, mjölk och lite strösocker som sufflerar känslorna av välbehag i mitt inre. Det är ingen oäven känsla. Man kanske är det lugnet och ron i Dalaskogen som försätter mig i detta lätt meditativa tillstånd.

Fingrarna rör sig till slut nästan automatiskt och tankarna de går. Plötsligt sätter sig en blindbroms eller blinning på handleden. Den är lätt att känna igen. Guldgula ögon och svartfläckiga deltavingar som ett jaktplan. Det är en hona. Det är bara de som bits. Inte därför att jag är så smaklig förmodligen utan för att den behöver äggviteämnen från mitt blod för att hennes ägg ska utvecklas till larver.
Blinningen flyger väldigt tyst och bra. Och landningen är fjäderlätt. Bettet är skarpt. Ska jag nu slå ihjäl henne och därmed sätta stopp för hennes vällovliga försök att vidmakthålla släktet, som det stod i min gamla biologibok?

Kan jag inte bjuda henne på ett skrovmål så att hon kan föröka sig. Jag slipper ju att sväva i livsfara varje gång jag ska äta. Måste jag döda? Hur många olika varelsers liv släcker jag varje dag för att själv överleva eller slippa obehag som bett och sting?

Blinningens form erinrar om ett jaktplan. Och plötsligt letar sig blodlukten in från alla krishärdar där det mänskliga kapsejsat av olika skäl och med olika förtecken. Barn dödas. Sprängs, avrättas, skjuts …

Lyckobubblan brister. Är skapelsen verkligen god? ”Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig” skriver Gunnar Ekelöf i Eufori ”Lillan snusar i skönan säng, katten klöser på grönan äng”, konstaterar Sonja Åkesson i dikten Vaggsång. Min favoritkatt Mr Boots is a real killer. Jag kan inte förneka det. Man kan hitta förtjusande söta, lätt sargade men ännu levande näbbmöss i hans spår. Han äter dem inte. De lär smaka illa.

Sommarens läsefrukter är ännu delvis osmälta. Jag har läst Richard Dawkins, den briljante etologen och zoologen som retar så många troende kristna. Han gottar sig på sitt sofistikerade sätt åt parasitstekeln som lägger sina ägg i levande larver som den med precisa giftinjektioner gjort orörliga. Den vill erbjuda sin avkomma färsk föda i starten.
Detta är väl lika legitimt som för blinningen att försöka bita mig. Men går det ihop med en god skapelse och god skapare? Darwin grubblade över det. Dawkins menar att evolutionen kan förklara dess grymma natur. Den arbetar inte med gott och ont. Bara med överlevnad.

Varför är det på detta viset?

Jag fortsätter att plocka blåbär med den naiva frågan ekande i mitt inre.  I en natur full av kamp, födelse och död.