CD: When You Make Me Smile med Rigmor Gustafsson
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, september 1st, 2014
Rigmor Gustafsson: When You Make Me Smile (ACT/Naxos). Speltid: 47‘58.
Rigmor Gustafsson (sång), Jonas Östholm (piano), Martin Höper (bas), Jonas Holgersson (trummor) m.fl., Dalasinfoniettan, Jonas Nydesjö (dirigent)
Betyg:
–
–
Den stora jazzsångerskevågen som sköljde över Sverige på 90-talet har ebbat ut – åtminstone medialt. För naturligtvis fortsätter de att sjunga – Lina Nyberg, Viktoria Tolstoy, Rebecka Törnqvist, Jeanette Lindström, Rigmor Gustafsson – och visst har de fortfarande sin publik. Det sista gäller inte minst Rigmor Gustafsson. Hon kan ståta med inte mindre än tre guldskivor. Den första fick hon 2005, och då var det 14 år sedan en svensk jazzsångerska senast lyckats med den bravaden, nämligen Monica Zetterlund. Till skillnad från en del av sina kolleger från 90-talet har Gustafsson varit sin formel relativt trogen och hör inte direkt till de experimenterande; även om hon arbetat med olika slags ensembler står hon rak mitt i jazzfåran. Man kan inte heller säga att hon har en särpräglad röst som gör att man känner igen den på första tonen – som Billie Holiday eller, ja, Monica Zetterlund. Sin styrka har hon i naturligheten, i en självklar spärr mot att bli manierad och översofistikerad och i sin glädje i musiken. Hon tycks trygg i förvissningen att det inte är så bara att bara vara jazzsångerska och påminner nog mer om Monica Borrfors än om sina direkta generationskamrater.
Hennes nya album bär titeln When You Make Me Smile. Lite oroad blev jag väl när jag såg att hon inte bara har en jazztrio vid sin sida utan också hela Dalasinfoniettan bakom sig. Samarbeten av detta slag är inga självklara vinnare, men här får jag ge mig: orkestern används återhållet och med finess, ibland med dragning åt ”with strings”. Klangen är ofta softad, men det är inte bara snygga stråkar med piano som gäller. Med några få undantag är det Rigmor Gustafsson själv som svarar för musiken, och det gör hon med den äran. Det är ett väl sammanhållet album som också bjuder variation med melodiska ballader som titelspåret och ”Stay, Stay, Valentines Day”, snyggt bluesiga ”Woke Up on Sunday” och elegant dansanta ”Blind as a Bat”. Den sista skulle nog Ginger Rogers och Fred Astaire ha gillat att glida runt till. Så svaret på frågan ”Does she make me smile?” är absolut: Yes!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
