Min svenska historia, korten på bordet.
Blå Kalender tisdag, oktober 14th, 2014En mansålder brukar räknas som ungefär 40 år. Om 40 år kommer inte så många att minnas dig. Om två, tre mansåldrar är du troligen glömd, för så obeständigt är människans minne.
För tre mansåldrar sedan var vårt land ett av de fattigaste i Europa och ett bland de fattigaste i världen. Sverige var ett u-land. Många emigrerade för att skapa sig en bättre tillvaro på andra sidan det stora vattnet. Alla kom inte så långt. För några räckte inte biljettpengarna längre än till Danmark, som skildrats i Bille Augusts film ”Pelle erövraren”.
De som aldrig kunde skrapa ihop några pengar alls och inte hade släktingar over there som skickade en biljett, fick stanna kvar i fattigsverige. Några av dem var mina förfäder.
Korten på bordet. Jag är syn. Jag är vägen som ledde vilse, jag är stigen som rann upp i Glömskans dal.
Jag är det solida blocket av massivt arv i återvändsgränden, jag är stenen, jag är nöden.
Jag är fattighusdörren varifrån ingen återvänder, jag är frusna rovor, potatisskal och trasor.
Jag är luten. Jag är klappträet på bryggan och de svampigt uppluckrade flisorna, jag är narig och ledsvälld av värk, jag är förvirring och glömska, jag är A och O. Jag är de lönlösa utbrytningsförsöken och jag är stoltheten. Jag är uppgivenheten.
Jag är pannan lutad mot kons varma sida i ladugårdens morgondunkel, jag är lyktan i takbjälken, jag är mjölken som strilas rytmiskt ner i spannen och jag är gråten ingen hör.
Jag är lusten. Jag är födslovånda och barnsängsångest, jag är oönskad och ovälkommen, jag är ingen levandes råd.
Jag är tvångströja och transport. Jag är glömskan som låter allt hopp fara.
Jag är Kärleken och Döden.
Jag är Livet.
Jag är råd och dåd.
Jag är solid arvsmassa, uthuggen och karvad ur gråsten och grånade timmerväggar, ur kött och blod och anletens svett och jag är sjufalt fördömd.
Jag är tigandet bakom hopbitna tänder och tandlösa gommar. Jag är min egen väg och jag är styvnackad. Jag är stenen som alla spottar på, men blir ändå aldrig våt. Jag är fattiglukten i blodet och de egendomslösas aristokrati. Jag är hel och ren.
Jag är återvändsgränden och jag är själva slutgiltigheten och svaret på den, jag är mejslad, huggen, karvad ur ett stycke och vresigheten är mitt namn såsom virket i ämnet.
Jag är Kärleken och Döden.
Jag är Livet.
Jag är röjning och svedjesådd.
Jag är dikesrenens gräs. Jag är det kalla, klingande kolet när milan släckts.
Jag är skolös och rolös, jag är vägs ände och jag är vandrerskan drömd av ingen. Jag är kvastarna hon band och sålde, jag är barnet hon födde och jag är skrattet som tystnade när barnet dog.
Jag är natt och tung blåst i skogen. Jag är hemmets blinkande ljus.
Jag är husvill i övergivenhet och Gud ser mig, jag är slutet på resan. Jag är träd och jag är frukten som må om träden tala. Jag är grenen som gungar i vind.
Jag är Kärleken och Döden.
Jag är Livet.
Jag är den vita piskan.
Jag är vägglussoffan och lungsotsfarstun, jag är såpa och jag är rotborstens krig i statarbarackerna.
Jag är flyttlasset i oktober, vaggade på leriga vägar.
Jag är trötta, tunga steg i solnedgången. Jag är drömlös sömn. Jag är öket, jag är hjonet, jag är svartlistad och jag är Ådalen -31.
Jag är emigrantskeppen, jag är återvändarna och jag är den som blev borta och aldrig hördes av. Jag är brevet som aldrig kom.
Jag är Kärleken och Döden.
Jag är Livet.
Jag är beredskapsårens sådd.
Jag är krigets åska i fjärran och jag är tidningsrubrikernas svärta.
Jag är ransoneringskort och kuponger, jag är karbid, jag är fotogenlyse och sotigt lampglas och jag är kristallmottagaren i köket.
Jag är sändare och avsänd, jag är framtidstro och folkhemsfarstubro. Jag är sången i kraftledningsnätet.
Jag är röda fanor. Jag är en sliten kavaj. Jag är tegeldamm och jag är luft och ljus.
Jag är dagsmeja och takdropp, jag är daggkåpa och morgonbris. Jag är bara ben och orsten och jag är blågrön zinnersten i husgrunden.
Jag är Kärleken och Döden.
Jag är Livet.
Jag är guldåldern.
Jag är barrikaderna och jag är den tappade tron. Jag är frågan var allt blev av och jag är det tomma svaret
Jag är långa år i förskingringen, jag är sökandet, vilsenheten och jag är den avskurna roten. Jag är upphov och nederlag.
Jag är cirkeln som slutits.
Jag är Kärleken och Döden i det slutna rummet.
Jag är Livets sprängkraft.
Jag är jorden och Jordens glödande magma, jag är glöd.
Jag är gräs och stjärnor.
Jag är Vi.
Under denna enda sol.
—
Måna N Berger
