Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Utställningar » Utställning: Vera Nilsson (Liljevalchs, Stockholm)

Utställning: Vera Nilsson (Liljevalchs, Stockholm)

Liljevalchs, Stockholm

Vera Nilsson

4 oktober 2014 – 6 januari 2015

Vera Nilsson 1956. Foto: John Stridh.

Vera Nilsson 1956. Foto: John Stridh.

I Liljevalchs presentation av Vera Nilsson kallas hon en ”älskad klassiker”. Det låter nog för mig mer som ett önsketänkande än som en realitet. Jag tror faktiskt att hon fortfarande i hög grad är en doldis. Hennes namn må vara känt, men hur många har sett mer än ett fåtal målningar av henne? Desto viktigare är den nu aktuella utställningen som visar henne i helfigur. Men någon Carl Larsson kommer hon säkerligen aldrig att bli i det allmänna medvetandet. Det är inte så konstigt. Hos Vera Nilsson finns inget inställsamt eller idylliskt. Inte ens när hon målar små barn blir hon sockrig. Och barn målade hon gärna och ofta, speciellt sin egen dotter från det att hon tar sitt första stapplande steg och fram till konfirmationen. Det osäkra steget ser ut att när som helst kunna gå snett och sluta med ett fall. Men det hindrar inte barnet från att målmedvetet, oförtrutet och koncentrerat utforska världen. Och när det råkar ut för ett missöde, som en kullvält hyacintkruka, framstår det som en erfarenhet för barnet och inte som ett gulligt motiv för konstnären. Inte ens den målning som faktiskt heter ”Gråtande barn” blir sentimental; den vädjar inte till vår medkänsla utan konstaterar bara att understundom gråter barn, och så är det med den saken.

Dottern kallades Ginga, men på en del tavlor benämns hon också Lillan – och faktum är att Ivar Arosenius inte är någon dum association. Även han kunde måla sin dotter som en lite trulig unge med tjocka kinder – och iklädd en klarröd klänning – på väg att upptäcka sin omgivning. Från Vera Nilssons bilder går i sin tur en tydlig linje framåt till Lena Cronquists flickmålningar.

Barn med hyacint (1922). Foto: Lars Noord.

Barn med hyacint (1922). Foto: Lars Noord.

Ivar Arosenius: Lillan (1908).

Ivar Arosenius: Lillan (1908).

Det som gör Vera Nilsson så egen är i hög grad den av jordfärger präglade färgskalan. Det drar gärna åt brunt, grått och dovt mossgrönt. Men när man nu får en överblick över hela hennes produktion ser man också att variationen är större än man kanske trodde. Här finns bilder som lyser av gult och rött, och det gröna kan drivas upp i nästan gnistrande lyster. Mot en dyster stadsvy kan en intensivt blå krukväxt slå ut, och en lika intensivt blå mössa kan lysa på en pojke i brunt och beigt.

Pojke med blå mössa, Öland (1918). Foto: Jönköpings läns museum.

Pojke med blå mössa, Öland (1918). Foto: Jönköpings läns museum.

Det är ett porträtt som kan föra tankarna till Picasssos kända självporträtt som ung man (utan mössa), men typiskt för Nilsson är den expressionistiska tillsatsen. Ofta får man intrycket att färgen strukits på med palettkniv i pastosa sjok, men går man närmare ser man spår av penselhåren, och dessutom ser man att andra ytor närmast är laserade med förtunnad färg.

Det är lätt att känna igen en Vera Nilsson-målning, oavsett om det är ett porträtt eller ett landskap. Hon är sin egen. Men det är lika lätt att se hur tidens olika konstströmningar stämt möte hos henne. Här finns ett porträtt som väl vore omöjligt före Picasssos ”Les Demoiselles d’Avignon”, och kubismen gör sig påmind även på andra håll.

På terrassen, Rom (1927). Foto: Eskilstuna konstmuseum.

På terrassen, Rom (1927). Foto: Eskilstuna konstmuseum.

En bild från Rom kan föra tankarna till de Chiricos och Axel Olsons surrealism, och en skogig park bär spår av August Macke och Der blaue Reiter – men som alltid, nåja, nästlar sig en vresigare expressionism in även här. Armar vinklas onaturligt som hos Egon Schiele, ansikten deformeras, husfasader lutar och kränger. Att hon tog starka intryck av van Gogh är inte heller svårt att se; det är till exempel helt uppenbart i de bilder som innehåller olivträd. Men hon står mycket långt från Matisse och Léger och deras svenska elever. Här finns ingenting av Isaac Grünewalds och Sigrid Hjerténs dekorativa och färgläckra måleri, och inte heller av GAN:s futuristiska konstruktioner. På hemmaplan påminner hon snarare om Göteborgskolorister som Ragnar Sandberg och Åke Göransson.

I efterkrigstidens Paris fångades hon av négrituderörelsen, vars två kanske mest kända företrädare var de svarta, franskspråkiga poeterna Léopold Sédar Senghor och Aimé Césaire. Hon kom att engagera sig i den antikoloniala kampen och besökte de två poeternas hemländer Sénegal och Martinique. Senghor blev för övrigt det självständiga Sénegals förste president, en post han innehade i tjugo år från 1960. Men Nilssons porträtt av afrikanska män i Paris har uppenbarligen gjort en av utställningskatalogens skribenter nervös, då hon menar att Nilsson ”överdriver läpparnas storlek och därmed faller in i de stereotypa karikerande bilder som var typiska för tiden”. Men man skulle nog lika gärna kunna säga att Nilsson nalkas dessa svarta män på precis samma sätt som hon nalkas alla andra hon porträtterar. Det hör till hennes stil att förstora vissa drag och driva upp uttrycket för att komma bortom det traditionellt vackra och rent avbildande. Se bara på det underbart groteska porträttet av vännen Mollie Faustman, ett porträtt som nog skulle ha fått en del andra att säga upp bekantskapen med konstnären. Utställningens svagaste bilder är likväl de från resan till Sénegal. Men det beror helt enkelt på att de är utförda i akvarell och krita och att Vera Nilsson uppenbarligen behövde den kletiga oljan för att komma till sin rätt.

Kvinnor - rädda det levande (1979). Foto: Mattias Lindbäck.

Kvinnor – rädda det levande (1979). Foto: Mattias Lindbäck.

Hennes engagemang kom senare att i hög grad kretsa runt fredskampen och kvinnosaken, något som också satte spår i hennes verk. Men redan i bilderna av flickor som dansar på gatorna i 20-talets Malaga lyfter hon fram kvinnans utsatta position: de smala flickkropparna med vridna armar måste liksom vränga sig fram mellan manskropparna som både hindrar dem och vänder dem ryggen. I de sista målningarna av denna vår ängslans jord kan hon också närma sig det nonfigurativa måleriet – men observera att nästan dold i det svävande mörkvioletta jordklotet döljer sig en liten apa.

Träd på Alvaret (före 1927). Foto: Bukowskis Auktioner.

Träd på Alvaret (före 1927). Foto: Bukowskis Auktioner.

Att vandra runt i Liljevalchs många salar är en lustfylld upplevelse – och något av en uppenbarelse. Det är en utställning som med kraft slår fast att vi här har med ett verkligt betydande konstnärskap att göra. Att det är djupt förankrat i den europeiska modernismen, och då alldeles speciellt expressionismen, står klart, men det står lika klart att Vera Nilsson hör till de där som ofrånkomligt och tveklöst förvandlar allt till sitt eget. Jag vet inte om hon någonsin kommer att bli en ”älskad klassiker”. Det är som om hennes måleri skaver mot en sådan beteckning. Hon är liksom för sturig och bångstyrig och egensinnig.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree