Det onda i livet

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, november 23rd, 2014

Den unge IS-krigaren drar långsamt till synes njutningsfullt med pekfingret längs eggen på sin dolk. Kanske är han en ung fransman, en engelsman eller rent av en svensk uppväxt i ett demokratiskt samhälle. Den korta sekvensen från en hotfull video lever kvar i mitt synminne. Han vill uppenbarligen antyda att han är beredd att i religiöst nit skära halsen av en otrogen om det så bara är en internationell hjälparbetare som försökt göra det lilla goda i det stora onda för att citera Dag Hammarskjöld. En noggrant iscensatt propagandaakt för moderna medier för injagande av skräck hos alls motståndare. All grymhet och mänsklig råhet verkar tillåten i jakten på det nya kalifatet. Ett islamistiskt hjärnspöke med otydliga konturer.

Den italienska journalisten Francesca Caferri har  i tidningen la Repubblica pekat på att IS faktiskt för ett systematiskt krig mot kvinnor som kommer i deras väg. De tas tillfånga och exploateras sexuellt på en nivå som är så omänsklig att språket inte räcker till att beskriva den. När kvinnorna sedan släpps efter IS industriella och ideologiska gangbang är de fysiskt och psykiskt förstörda för all framtid. Omöjliga socialt bland sina egna.  Ett lidande och en förnedring som endast döden kan sätta punkt för.

Världen ger sällan anledning till optimism. Men just nu i denna gråa novembermånad är det svårt att hålla det absolut essentiella hoppet om en bättre värld uppe. Under senare år har jag av och till försökt orientera mig i den italienska poeten Eugenio Montales värld genom att översätta hans dikter. Han fick Nobelpriset 1975 för sin ”särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn”

Montale föddes 1896 och dog 1981. Hans tidiga poetiska landskap har hämtat mycket från hemregionen Liguriens natur. En bitvis bister, klippig, stenig och ofruktbar kuststräcka  i nordvästra Italien med Genua som centralort. Den sträcker sig mot Frankrike med San Remo som gränsstad. Den stad som Evert Taube gjort odödlig i svensk visa med sin glade bagare. En kontrapunkt till Montales diktning. 

Montale är en poet i den stora italienska pessimistiske traditionen. Illusionslös och med en röst, inte lik någon annan poets, och som ibland talar direkt till mig. Gåtfullt varför. En pessimism med många dissonanser som klingar klagande ödesmättat och samtidigt gåtfullt…  Han deltog i första världskriget som sände många i hans generation i en för tidig grav. För att inte tala om att det kvaddade livet också för de överlevande och bara var ouvertyren på ett mörkt århundrade. Under Mussolini-åren var Montale i onåd och levde i en självvald inre exil, eftersom han vägrade samarbeta med regimen.

En av hans stora föregångare  Giacomo Leopardi (1798-1837) är just nu aktuell i Italien. Hans korta och  sjukdomshärjade liv skildras i en ny, kritikerrosad film, Il giovane favoloso, ungefär den sagolike ynglingen. Leopardi var nämligen ett underbarn. Filmen kommer nog inte till Sverige. Italienska 1800-talspoeter har ingen kommersiell potential. Lika lite som sina svenska kollegor.

I Montales första diktsamling Ossi di seppia, Bläckfiskskal, från 1925 finns en kort dikt där han berör  sina möten med det onda. 

Ofta har jag mött det onda i livet:

det var den kvävda bäckens rosslande

det var lövets skrumpnad,

bränt, det var den störtade hästen.

 

Det goda kände jag inte till, förutom underverken

som gläntar på den gudomliga likgiltigheten:

det var bildstoden i tolvslagets

dåsighet, och molnet, och falken i höjden.

 

Väntar vi inte alla på underverken? Att de fattiga inte alltid kommer att vara med oss. Och att vi inte alltid kommer att vara som flugor som möter en godtycklig död likt staffagefigurer i en oklart gudomligt tv-spel.

Så jag älskar bilden av falken i höjden … e il falco alto levato… Med rymd kring sig och överblick och som endast behöver göra enstaka nedslag i existensen för att stilla sin hunger.

—

Dixie Ericson