Mafalda – seriefiguren som föddes två gånger

Inlagd av Kulturdelen Krönika torsdag, januari 15th, 2015

En av världens mest spridda dagspresserier fyllde 50 år i höstas. Ett jubileum som passerade i stort sett obemärkt förbi i Sverige och resten av norra Europa. Detta kan låta anmärkningsvärt men betänker man seriens innehåll, med de ständiga regionala dagspolitiska kommentarerna, ofta obegripliga för en nordeuropeisk publik blir Mafaldas relativa anonymitet här begriplig.
Men Mafaldas betydelse i de latinsk talande länderna är nästan oöverskådlig. I Sydamerika och europeiska länder som Spanien, Portugal och Italien är Quinos Mafalda ansedd som den kanske främsta satiriska seriestrippen någonsin.

Quino, eller som hans riktiga namn är Joaquín Salvador Lavado föddes 1932 av spanska föräldrar i Mendoza, Argentina 1932. Mafalda var långt ifrån hans förstlingsverk. Efter en inledande karriär som illustratör inom reklambranschen började han vid 50-talets mitt skapa ett flertal seriestrippar, men ingen av dessa fick någon större spridning. Quino kallade alla dessa, i efterhand, förstudier till Mafalda. Man kan i den unge Quinos verk klart se influenser från både Walt Disney som den berömde argentinske illustratören Guillermo Divito.

Den rebelliska Mafaldas första debut kom ironiskt nog att ske i en reklamkampanj for köksutrustning, som dessutom i slutändan kom att refuseras. Detta skedde redan 1962 och det kom att dröja ända till hösten 1964 innan Quino återupplivade tankarna runt Mafalda. Då på uppmaning av en nära vän. Det är först då Quino börjar forma Mafalda och hennes värld till den dagsseriestripp den kom att bli.

Mafaldas debut var från början menad att bli en engångsföreteelse. I en bilaga till den litterära veckotidningen Leoplan publicerades september 1964 tre seriestrippar. Först senare samma år får Quino erbjudandet att publicera Mafalda regelbundet, denna gång i dagstidningen Primera Plana.

Mafaldas debut var ingen omedelbar succé.  Quino hade ännu inte hittat det rätta receptet när gällde balansen mellan form och innehåll och i mitten av 1965 bröts samarbetet Primera Plana. Quino hade då den sagolika turen att komma i kontakt med och få kontrakt med den internationella dagstidningen El Mundo.

Kreativt kommer den första perioden på El Mundo bli magisk. Quino hittar med tiden ”rätt” och Mafalda utvecklas med stormsteg de nästföljande åren. Tiden kring 1970 blir också Quinos mest kreativt och ekonomiskt framgångsrika år. Mafalda popularitet ökar konstant under denna tid. Serien kommer till och med att få viss betydelse i den politiska debatten i hemlandet Argentina med sin knivskarpa dagspolitiska satir.

Men trots denna kreativa och ekonomiska framgång väjer Quino att redan 1973 lägga ner serien. Quino har i ett flertal intervjuer sagt att den övervägande anledningen att Mafalda lades ner var att han inte ville begå samma misstag som så många andra serieskapare gör – upprepa sig i oändlighet.

Mafaldas popularitet i den latinskatalande delen av världen har däremot aldrig avtagit. Tros att det gått mer än fyra decennier sedan serien lades ner fortsätter Mafaldas popularitet vara oförminskad
Mafalda kan vid en första anblick te sig simpel i stil och form. Men under denna strikt hållna stil döljer en ocean av intrikata referenser till dagspolitiska händelser, byråkrati och till den alltid lika överraskade mänskliga dumheten. Arrogansen hos överheten, i Mafalda nästan alltid representerad av de vuxna, är ett återkommande tema. Men blandas alltid med en stor dos varm mänsklig humor. Mitt i all enfald och mörker finns ljusbringaren, den kloka och rationella – representerad av den vänligt ironiska Mafalda, redo att ställa allt till ordning. I varje fall enligt henne själv.

Den politiska oredan i det sena 60-talets Latinamerika är också en tydlig katalysator för Mafaldas narrativ. Om man till fullo ska förstå Mafalda måste den analyseras ur denna temporal och kulturella kontext. Mafalda har vid flertal tillfallen jämförts med Snobben (Peanuts). Men det finns stora olikheter trots den synbara likheten. Snobben utspelar sig i en slags odefinierat ”suburbia”. En aldrig direkt uttalad förortsmiljö som kan vara vilken stad som helst i västvärlden. Men Mafalda och hennes vänner befinner sig explicit i diktaturens Argentina, ett utvecklingsland med ständigt återkommande ekonomiska och politiska kriser där klassamhället är uttryckligt närvarande. Mafalda är ett mikrokosmos av Sydamerikas sociala och politiska trauman.

Quino menar att Mafalda oskiljaktigt knuten till den småborgliga miljö hon befinner sig i. Diskursen i Mafalda utvecklas och förändras men den sociala kontexten förblir tämligen konstant. De tidigare åren av Mafalda rör sig mest kring domestiska problem, men blir med tiden mer och mer politiskt explicit i de sociala kommentarerna.

En annan avgörande skillnad mellan Mafalda och Snobben är de vuxnas närvaro. I Snobben är de nästintill osynliga skuggor som passerar förbi, utan att påverka berättelsen. I Mafalda råder ett diametralt motsatt förhållande. Det är mot bakgrund av Mafaldas förhållande till de vuxna, sina föräldrar och lärare som hon agerar och fungerar. Mafalda är rebellen, kulturell och klok, rädd for att bli vuxen. Att bli vuxen är för Mafalda detsamma som att förlora möjligheten att påverka och detta ar den anledningen till hon vill leva.

Till skillnad från Snobben är just detta temporala element ständigt närvarande. Snobbens diskurs är barndomens, medan Mafaldas narrativ ständigt blickar framåt, mot något annat, något osäkert och hotfullt – Mafaldas rädsla att bli en av de vuxna.

Mafalda har också en djupare existentiell dimension. Mafaldas privata sfär ar nästan alltid en spegel, ibland en narrspegel, av det politiska livet. Mafaldas neuroser, relationer och kreativitet tar alltid avstamp från karaktärernas själsliv, ett mikrokosmos, och utvecklas mot själens universella problem. Mafalda är den pragmatiska filosofen. Sanningsägaren och skeptikern. Det är inte förvånande att Mafalda också alltmer med åren blir Quinos egen säkerhetsventil for sin egen frustration över hemlandets växande inrikes kaos. Men vem kan bättre sammanfatta Mafalda än hon själv:

– Jag tror inte på mitt eget Utopia, men jag vill inte riskera att förlora tron på den.

Det som tar död på Mafalda är varken politiska påtryckningar eller förlorad popularitet. Det är Quinos rädsla att upprepa sig, att bli förutsägbar. Mafalda hade blivit en kreativ börda för Quino. Likheterna är slående med annan av världens främsta serieskapare Bill Waterson och hans förhållande till Calvin and Hobbes.

Den 25 juni 1973 publiceras den sista reguljära dagspresstrippen av Mafalda. Men allt tar inte riktigt slut där. 1976 låter Quino UNICEF använda Mafalda för att illustrera den internationella barnkonventionen och Quino har också vid andra speciella tillfällen lockats att återuppväcka Mafalda.

Som dagspressserie står Mafalda väl rustad att möte det 21 århundradets läsare. Hon är kanske mer relevant än någonsin och minst lika stridbar som hon alltid varit.

—

Thomas Karlsson