Vassa skärvor av samtid
Dixit måndag, februari 23rd, 2015”Man måste alltid säga vad man ser. Men särskilt – och detta är den svåra delen – Man måste alltid se vad man ser.”
En tänkvärd kvickhet av den franske författaren och samhällsdebattören Charles Péguy som spelade en viktig roll i den så kallade Dreyfusaffären med antisemitiska förtecken. Han stupade i slaget vid Marne 1914.
I dagsläget skulle man kunna tillfoga: Man måste alltid våga se vad man ser.
Som tur är kan man ibland få hjälp med att se företeelser i samtiden i vitögat. Jag har fått en ny favoritskribent i journalisten Curzio Maltese. Han har en egen krönika under vinjetten ”Mot körriktningen” i den stora italienska tidningen La Repubblicas fredagsbilaga, il venerdì.
För några veckor sedan tog han upp (13 febr 2015) pengar i spalten. Det finns snart inga andra värden än pengar, menar han. Han avslutar krönikan med en reflexion över sakernas tillstånd i EU och unionens demokratiska underskott.
”I dag betalar vi skatt ålagda av ledningen för överstatliga institutioner som inte valts av någon, som Internationella valutaunionen och Europeiska centralbanken. Institutioner med en teknisk funktion att styra valutorna och som alltså gör anspråk på direkt överhöghet över folkens liv. Hur tror man att en valuta, euron, ensam kan bygga upp en gemenskap bland tiotals folk i krig sedan århundraden?”
Så till veckans Kafkaeska skräckupplevelse. Uppdrag gransknings intervju med den unge IS-soldaten med täcknamnet Adam från Göteborg. Extra kuslig därför att man låtit en skådespelare läsa upp Adams svar. Skådespelarens göteborgska accent gjorde dem än mer iskalla och samtidigt parodiska. Göteborgskan har något sorts humorbudskap inbyggt i tongångarna. Det var knappt så man trodde sina öron.
Denna unge man är född och uppvuxen i Göteborg. Han visade ingen medkänsla med någon av IS offer. Han vill bli martyr för Islams sak och ansåg att det var fakta att hans själ, efter det att han stupat, flyttar in i en liten grön fågel i väntan på domedagen. För att när den är överstökad gå direkt till paradiset tillsammans med 70 släktingar i gräddfil – för att inkassera den slutliga bonusen, 72 oskulder. Religiös folklore med sagoton. Det är inte ens möjligt att göra satir av slikt. Jag trodde att detta med jungfrur och släktingar med paradisoption var en skröna.
Men det är kanske skrivet, som det heter. Och förmodligen tror inte alla muslimer så bokstavligt – eller ens alls – på detta. Vilket inte är någon tröst precis.
Adam vill ge sitt liv för att det nygamla kalifatet ska kunna erövra hela världen. Det är inte förbjudet att vilja det. Men taktiken att nå det målet bygger inte på andlig överlägsenhet precis. Utan ett hänsynslöst och urskillningslöst våld i ett erövringskrig som också riktar sig mot civila som inte underkastar sig kalifatets diktatur. Hela kalifatets militära praktik är en enda stor krigsförbrytelse.
IS för ett separat krig mot kvinnorna i de erövrade områden. En del av dessa arma kvinnor uttas till att avköna IS-krigare i parti och minut. Och undkommer de med livet i behåll får de hela sitt liv leva i skam och total utstötthet.
IS propagandaavdelning filmar med en sorts estetisk vällust brutala våldsorgier. Det professionellt drivna bildspråket vittnar om att upphovsmännen behärskar reklamens och populärkulturens bildspråk i Väst. De har skapat ett attraktivt format för att göra terrorn och paniken viral på nätet.
Adam visade upp en otäck blandning av oskuld och känslokyla. Han accepterade till fullo att IS systematiskt skär halsen av sina motståndare. En riktig taktik, menar han, eftersom den skrämmer motståndarna på flykten redan innan striderna börjat. Och att man avrättar krigsfångar av bekvämlighetsskäl.
Det visade sig att Adam varit hemma för att få vård för sina krigsskador. Det verkade självklart för honom att Sverige ska ge honom den. Vilken arrogans! Om nu kalifatet fungerar som en stat borde det ta hand om sina egna skadade soldater. Och inte låta dem åka till ett så dekadent demokratiskt land som Sverige för vård och rehabilitering. Ett land som Adam dessutom inte känner den minsta solidaritet med. Tro inte att han lovade oss klart och tydligt att han eller hans gelikar inte ska utföra några attentat här. Nej, han svävade på målet.
Adam packar nu för återvända för att försöka bli martyr. Det är en tragedi i sig för närstående. Det värsta är att om han och hans vapenbröder undgår martyrdöden och kommer hem till Sverige har vi definitivt ett säkerhetsproblem. Sverige har förvandlats till något av en garnisonsstat. En del i IS krigsstrategi. De svenska IS-krigarna är få men kan ändå ställa till en oerhörd skada. Om de av någon anledning vill skapa oro här. Attentaten i Paris förskräcker. Det har vi inte råd med i en orolig tid. Minsta attentat av IS här i landet skulle öka den sociala oron explosionsartat.
Nästan alla muslimer är fredsälskande människor som givetvis inte bär någon kollektiv skuld för IS. Islam är en världsreligion med över en miljard anhängare. Men att påstå att IS inte har med Islam att göra är ett sätt att blanda bort korten. I analogi skulle man kunna hävda att kommunismen inte hade någonting med Gulaglägren att göra.
Frågan är om vi ska skygga med blicken och fortsätta att fungera som en garnisonstat åt IS. Har vi något val?
Detta måste vi diskutera i en kyligt saklig ton.
Dixie Ericson, frilansjournalist
