2015 års Folk- och världsmusikgala mm
Krönika tisdag, mars 24th, 2015
På 2015 års Folk- och världsmusikgala i Berwaldhallen framträdde artister från hela världen. Prisutdelningar varvades med en mängd live-spelningar – bland det bästa var utdrag ur Västanå teaters färg- och fartfyllda Gösta Berlings saga, Stefan Sundströms uppkäftiga samtidssatir (i radikal vistradition), Grammisbelönade Mali-artisten Oumou Sangaré och rättviksgruppen Gössbiköllor (klassisk folkmusik, tre tätt samspelande fioler). Priser fick bl.a. Väsen (Årets grupp). Livet Nord (Årets artist), Sallyswag (Årets nykomling).
En viktig faktor för framväxten av den nu så etablerade ”världsmusiken”, med genreblandningar som en av huvudtrenderna, var säkerligen 90-talets extremt välbesökta Falu folkmusikfestival. Visserligen hade grönavågen- och hippiegenerationen förvandlat 60-talets lite mossiga spelmansstämmor till woodstockliknande fester i det fria – men trots att ungdomar dominerade var det traditionell folkmusik som gällde; den ansågs nämligen representera den av kommersialismen ofördärvade musik som då var på modet.
”Årets utgåva” på världsmusikgalan blev cd:n The Nordan suite med Ale Möller, Lena Willemark och Västerås sinfonietta. Lena Willemark tog emot priset och framträdde sedan med japanska kotospelaren Karin Nakagawa och kontrabasisten Anders Jormin – trion är just nu turnéaktuell efter nysläppta cd:n Lyöstraini, där Lena Willemark sjunger och spelar fiol tillsammans med Nakagawas säkra spel på traditionell, 25-strängad koto och Anders Jormins rutinerade bas.
Någon dag innan konserten träffar jag Lena Willemark, som lyriskt beskriver den kreativitet och inspiration som från första sammankomsten vägledde denna udda konstellation. Fäbodinspirerad dalamusik, älvdalsmål, jazzaktig improvisation och asketisk, tempelaktigt klingande kotomusik… här bjuds en sällsam legering, pendlande mellan klangrika meditationer och spännande utflykter i helt nya musikaliska landskap.
På Stockholmsoperan har Johan Inger (till vardags på Nederlands Danstheater) omskapat Stravinskijs Våroffer (1913) från naturmagisk rit till erotiskt laddat samtidsdrama, med pulserande hedonism och antydd gruppvåldtäkt. Den primitiva urkraften lyfts fram i starka dansscener och hovkapellet spänner härligt de musikaliska musklerna (Våroffer i en öppen konsertlokal ger likväl mäktigare akustisk verkan). Uppsättningen kombineras med Roy Assafs Ballader, där Roland Pöntinens känsliga Brahms-spel kombinerats med en rätt abstrakt kärleksberättelse i dansform. För egen del ser jag nu mycket fram emot Stravinskijs Eldfågeln på Göteborgsoperan, iscensatt av Fredrik Benke Rydman; en koreograf som gjort bland det häftigaste som funnits att se på svenska scener under senare år. Vad gäller Stockholmsoperans kommande premiärer är jag främst nyfiken på Karsten Holtens La traviata (premiär i maj) och Alexander Ekmans – som det verkar – en smula skabröst anlagda Midsommarnattsdröm (premiär april).
—
Björn Gustavsson
