Magna Carta 800 år

Inlagd av Kulturdelen Essä måndag, juni 8th, 2015

Magna Carta är ett begrepp som vi ibland hör flyta förbi även här i Sverige, ett dokument som kommit att bli sinnebilden för fri och rättigheter, vare sig man vet dess bakgrund eller inte. Och just precis idag är det 800 år sedan dokumentet undertecknades vid floden Runnymede utanför Windsor i England.

Undertecknarna var, motvilligt, Kung John Plantagenet, i svensk historieundervisning känd som Johan utan land, och en rad missnöjda baroner och biskopar.

Men vad var då bakgrunden? Magna Carta undertecknades av Kung John av vissa historiker nedtecknad som den i särklass sämsta kung som någonsin styrt England. Han var lillebror till den något oförtjänt legendariske Richard Lejonhjärta, och är man inte intresserad av engelsk historia så har man kanske läst Ivanhoe eller sett filmatiseringen av samma historia och känner igen honom som den falske prinsen som försökte utmanövrerar sin bror medan den senare var på korståg mot ”de otrogna”, eller som det något fega lejonet i Disneys Robin Hood.

Medan fiktion alltid är fiktion, så finns det korn av fakta i dessa historier; när Richard tillfångatogs på vägen hem från ett av sina korståg så försökte John gripa makten. Han var dock inte tillräckligt populär för att lyckas, men lyckades däremot grundmura ett genuint dåligt rykte som levt kvar genom seklen. Han blev en likaledes impopulär kung när Richard slutligen dog 1199. Egenskaper han tillskrivits är de föga charmerande personlighetsdragen som illvilja, grymhet och småsinthet.

Inom ramen för feodalsystemet var de engelska baronerna skyldiga att förse kungen med mannar, vapen och pengar i tider av krig, mot att kungen under samma period skyddade dem. Men John var en värdelös fältherre. Krigade gjorde han, men vann det gjorde han inte. Istället rann pengarna, vilka alltså från början inte var hans, som vatten mellan fingrarna på John, i krig där både adeln själva, deras söner och deras underlydande dog utan något att visa upp för det.  John, och naturligtvis även Richard, var barnbarns barnbarn till Wilhelm Erövraren, normanden som besegrat det sista saxiska kungahuset i slaget vid Hastings 1066, och hans rike, det Angevinska, omfattade betydande delar av Frankrike.

Om det inte hade varit för det förödande nederlaget i slaget vid Bouvines 1214, där John själv underlät att dyka upp och stora delar av det Angevinska riket i Frankrike för alltid gick förlorat, så hade det kanske aldrig blivit något Magna Carta. Men denna oerhörda förlust var droppen som fick bägaren att rinna över för den högre adeln.

När man den 15 juni 1415 befann sig vid Runnymede så var det för att man fått nog av Johans självsvåldiga

sätt att tillgripa sig makt och medel. Magna Carta hade dragits upp av Stephen Langton, ärkebiskop av Canterbury – en man som hade en inledande konflikt med John vilken i sig är ytterst intressant – och att dokumentet efterlevdes skulle försäkras av ett råd på 25 baroner Förutom att begränsa skatter och feodala avgifter syftade också Magna Carta till att säkerställa skydd av kyrkans rättigheter, skydd mot godtyckliga fängslanden – det som på latin kallas habeas corpus samt rätt till snabba och rättvisa rättegångar samt likhet inför lagen. Magna Carta syftade även till att säkerställa alla fria medborgares rätt att äga egendom och änkors rätt att välja att inte gifta om sig. Det fanns även sektioner som förbjöd mutor och tjänstefel av ämbetsmän.

Historikern Simon Schama konstaterar att även om Magna Carta inte var ett födelsebevis för frihet, så var det ändå ett dödscertifikat över despotismen, och att den slog fast något som aldrig uttalats förut, men som det var svårt att motsätta sig: lagen utgjordes inte av nycker eller önskemål från kungen, utan var en egen, fristående kraft och att även kungar måste följa den.

John hade naturligtvis inte skuggan av avsikt att följa Magna Carta, och inom tre månader var dokumentet ogiltigförklarat av påven. Resultatet blev The First Baron’s War, där de baroner som varit med vid undertecknandet av dokumentet drog ut i krig mot John, ett krig han dock aldrig fick se slutet på, då han dog i dysenteri 1216.

Även om Magna Carta bara var början på en process så anses den ha inspirerat många av dagens gällande grundlagars fri- och rättigheter, främst i den engelskspråkiga världen, FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna och när det begav sig så utformades även den amerikanska konstitutionen med Magna Carta som förlaga.

Mot slutet av 1500-talet var det ett uppsving i intresset för Magna Carta i England, och det fanns de som hävdade att den hade varit ett försök att återuppliva en tusenårig grundlag som funnits innan normanderna under ledning av Wilhelm Erövraren intagit England 1066. Det är alltså inte sant, men Magna Carta användes ändå i stor utsträckning av bland andra juristen Edward Cook i början av 1600-talet för att bestrida den uppfattning om ”kungars gudomliga rätt” som hävdades av Stuart-monarkerna, där både James I och hans son försökte kväva alla diskussioner kring Magna Carta. Den gången avslutades diskussionen, och problemet, av det engelska inbördeskriget och Oliver Cromwell.

Dokumentet har fortsatt att förekomma som argument i juridiska och politiska diskussioner, av uppenbara skäl inte minst i England, och lyfts inte sällan som ett monument över garanterade rättigheter.

När man 2008 i det brittiska parlamentet diskuterade möjligheten att förlänga den tid terrormisstänkta kunde hållas utan att anklagelser från 28 till 44 dagar benämnde den tidigare parlamentsledamoten för Labour Tony Benn (död mars 2014) händelsen som ”den dag Magna Carta dog”.

Idag existerar det fyra exemplar av Magna Carta från 1215 som vanligtvis förvaras i katedralen i Lincoln, katedralen i Salisbury samt två exemplar på British Library i London. I England, samt i länder tillhörande den brittiska samfälligheten, har firanden av dokumentet pågått sedan i februari, och kommer att pågå året ut, i form av föreläsningar, debatter, teaterföreställningar och utställningar. Den 5 februari fördes de fyra dokumenten samman för första gången på 800 år, och kunde beskådas bland annat på British Library och i den brittiska parlamentsbyggnaden.

—

Camilla Johansson driver den engelskspråkiga bloggen ”Under the Tudor Rose – Medieval and Renaissance England” samt arbetar som journalist.

Källor: A History of Britain, Simon Schama. British Library. Dan Jones.