CD: Songs of Thessaloniki med Savina Yannatou
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, juli 25th, 2015Savina Yannatou & Primavera en Salonico: Songs of Thessaloniki (ECM/Naxos). Speltid: 67’44.
Savina Yannatou (röst), Kopstas Vomvolos (qanun, dragspel), Yannis Aleandris ((oud, gitarr), Kyriakos Gouventas (violin), Harris Lambrakis (nay), Michalis Siganidis (kontrabas), Kostas Tehodorou (slagverk)
Betyg:
Thessaloniki var runt sekelskiftet 1900 en kosmopolitisk hamn- och affärsstad under ottomansk överhöghet. Här trängdes greker, turkar, judar, bulgarer, serber och armenier; stadsbilden präglades av basarer, kaféer, kyrkor, synagogor och moskéer. Redan under byzantinsk tid hade man välkomnat muslimer och under ottomanerna öppnade man staden för sefardiska judar som slängts ut från Spanien. Sedan staden blivit grekisk en bit in på 1900-talet tog man emot armenier på flykt undan förföljelserna i det nybildade Turkiet. Det stora dråpslaget mot staden som smältdegel kom med andra världskriget och den tyska ockupationen, då stadens judar slängdes in i godsvagnar för transport till dödslägren norrut.
Sångerskan Savina Yannatou och orkestern Primavera en Salonico har på ett antal album ägnat staden sin hyllning, och på Songs of Thessaloniki fortsätter man på den inslagna vägen. De sånger som här spelas är alla från ett svunnet Thessaloniki, och att nu höra dem liknas i skivkommentaren vid att ta del av gamla vykort, men med den stora skillnaden att instrumentens klangfärger är desamma nu som då och gör det förgångna levande. Sångerna speglar den kosmopolitiska staden genom att vara grekiska, sefardiska, turkiska, serbiska, bulgariska, makedonska, armeniska – ja, här finns till och med en irländsk låt. Det är för övrigt den gladaste i gänget och egentligen den enda som tycks säga att Thessaloniki är en stad att trivas och roa sig i. Annars handlar det mycket om sorg och smärta, om brist och olycklig kärlek och om det som med ett grekiskt ord kallas nostalgi. Dessa sånger klingar elegiskt som födda ur en omöjlig längtan efter det som ohjälpligt gått förlorat eller blivit förfelat. Det är vackert och vemodigt och med risk för en viss monotoni.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion