Den manliga blickens blinda fläck

Inlagd av Dixie Ericson Dixit tisdag, januari 12th, 2016

”Är man på konsert händer det hela tiden alltid en eller två gånger”, säger en femtonårig tjej intervjuad i en DN-artikel (11 januari 2016) som handlar om sommarens upplaga av  ungdomsfestivalen We are Sthlm. Men då syftar hon på vanliga konserter. En tjej kan alltså råka ut för sexuella kränkningar en eller två gånger på en konsert.  Men här på festivalen var det rena infernot. Många flickor och unga kvinnor. blev offer för gnuggningar, nyp,  juckande, knuffande, tafs under kläderna, fingrar i underlivet…
Om man nu ska tro dem. Vi män har nämligen väldigt lätt att förminska och avfärda kvinnors vardagsupplevelser av sexuellt manligt våld. Eller inte ens se det.

Polisen verkar supermanlig i det avseendet. Officiellt  förlöpte det hela lugnt med förhållandevis få brott och omhändertaganden med tanke på deltagarantalet. Trots att polisen avlägsnade 200 unga män under de fem festivaldagarna. Men nu är det bekännandets tid som följs av utredandets tid. Och sedan förmodligen av glömskans tid.
Denna svinaktiga manlighetsutövning på festivalen manifesterade sig redan för två år sedan. Ett flertal anmälningar om övergrepp inkom redan då.
Nu ska byket utredas. Klassikern ”man borde” ha berättat sanningen är redan uttalad. Ännu saknas: Vi måste se över våra rutiner.

”Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger den aktuella polischefen. He stands tall med andra ord. Och ger samtidigt Sverigedemokraterna och alla frilansande nätrasister än mer vatten på sin ständigt malande kvarn: Ni säger inte som det är era jävla mångkulturella pissliberaler.

Men de drabbade tjejerna då? Hur ska de förhålla sig till denna storslaget tomma verbala gest. Är det för övrigt polisens huvuduppgift att inte spela Sverigedemokraternas i händerna.  Pudelns kärna är  nämligen att den inringade gruppen misstänkta domineras av ”så kallade flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan. Som om det skulle spela roll.

Man vet inte om ska skratta eller gråta när man läser att arrangören Stockholms stad tagit kontakt med tjejpubliken för att varna den. Att stadens evenemangschef varit riktigt på och i farten framgår också: Man har tagit tag i problemet med sexuella trakasserier genom att utbilda personalen i värdegrund. Han verkar tro att de förhållandevis få anmälningar som gjorts tyder på att tjejerna inte riktigt vet vad man måste stå ut med: var manliga fingrars strövtåg eller manliga bäckens gnuggningsavstånd utgör en kränkning. En mycket mer sannolik tolkning är att tjejerna redan insett det fåfänga i att polisanmäla manligt sexistiskt våld på allmän plats i ett manssamhälle som tar sådana saker med ro.

Lika lugnt som det var i Stockholm i somras var  det enligt polisen i centrala Köln på nyårsafton. Men en sparkad polischef senare är det hela havet stormar i Tyskland. För i och runt centralstationen pågick nämligen,, har det visat sig ett storskaligt sexuellt trakasserande av kvinnor. Med stöldinslag. Domineat av män med nordafrikanska och arabiska fysionomier enligt vissa vittnesmål. Över 500 anmälningar har flutit in.
Det spär på den spända situationen i ett Europa där EU snabbt är på väg att splittras och Orbaniseras. Ett okontrollerbart minfält där snabbt mycket kan gå åt helvete

Och det hela tycks ha tagit en än mer sinister vändning. Det har förekommit kvinnokränkningar på flera håll i Europa. Den riktigt stora frågan är om kränkningarna är systematiska. Och har sin utgångspunkt i de strategiska sexuella grupptrakasserier som riktades mot demonstrerade kvinnor på Tahrir-torget i Kairo under den arabiska våren. Är de en del av den islamistiska terrorn för att störa samhällsordningen och moderna europeiska kvinnors liv?

Men i detta tumult är det en sak som går i dagen alldeles oavsett nationalitet och etnisk tillhörighet. Occidentens och Orientens institutionaliserade kvinnoförakt och ringaktning av flickor och kvinnor. Det går igen i kulturhistorien och i de stora religionerna. Somliga riktigt religiösa män tackar till och med Gud för att de inte fötts till kvinna. Medan andra anser kräkreflexen vid åsynen av en kvinna är det rätta förhållningssättet.

När den moraliska och rasistiskt stormen riktas mot vissa män finns det risk att vi glömmer bort det gamla vanliga kvinnoföraktet. Sexismens vardaglighet som yttrar sig att en kvinna kan råka ut för trakasserier var som helst. Eller att inte bli lyssnad till. Inte ens av polisen som är satt att upprätthålla lag och ordning.

Den tyska författaren Nina George skriver i en artikel i italienska tidningen La Repubblica  att Tyskland  är ett sexistiskt land. Liksom Sverige måste man väl tillägga med hänvisning till We are Sthlm. Till och med på Facebook vårt digitala vardagsrum går mönstret igen.”Hon ska få en hård kula den satans piss horan! Jag kommer att uppvigla våldtäkt och misshandel av x. Döda horan!” Två hotelser riktade mot en högt uppsatt kvinnlig politiker som anmälts till Facebook.  Kontentan i Facebooks svar lyder: ”Vi har granskat kommentaren som du anmält på grund av sannolikt hot om våld och har bedömt att den inte bryter mot våra gemenskapsregler.” Det är nog inte att betrakta som en ironi. Inte heller själv slutklämmen: ”Vi vill att Facebook ska upplevas som säkert och välkomnande för alla.”
Rent komiskt blir ju då det faktum att minsta kvinnliga bröstvårta eller till och med den Den lille havsfrue inte finner nåd för Facebooks sexistiska blick. Utan måste avlägsnas. There is something rotten in the State of Facebook

Det gäller för kvinnor att passa sig. Eftersom den kvinnliga erfarenheten ännu inte till fullo nått ända fram i manssamhällets lagstiftning. Det finns en blind fläck i alla institutioner – men också i mitt manliga öga. Jag har inte insett den fulla vidden av utsattheten i att växa upp som kvinna. När jag läser alla vardagliga berättelser som nu dyker upp i olika fora från så kallade vanliga kvinnor om vad de har fått och får stå ut med i livet blir jag stum. 

Inrikesminister Anders Ygeman  vill att kvinnor ska kunna känna sig trygga måste utsagan betraktas som en from förhoppning. En besvärjelse i klichéform. Kvinnor måste alltid vara på sin vakt mot den manliga blicken. Det skriver konstkritikern och författaren John Berger. Han menar att kvinnor sen barndomen har fostrats till att i alla situationer ge akt på sig själva och vilket intryck de ger, framför allt på de omgivande männens granskningar. Den manliga blicken som ständigt utforskar vad det går att  göra med den aktuella kvinnan. I slutändan förvandlas alla hennes handlingar till ett synligt objekt både för sin  egen och andras blick.

I denna dolda läroplan förväntas flickor och kvinnor inte klä sig alltför utmanande. Utom i vissa situationer för att behaga den manliga blicken. Vara hovsamma, lirka med våldsamma män och pojkar. Och hålla främmande män på armlängds avstånd. Ett råd de fick i Köln.

Det är kusligt hur det mörka politiska kraftfält som Sverigedemokraterna skapat förvridit den politiska debatten på ett sådant sätt så att den svenska polisen uppenbarligen inte ens vågar följa lagen och ge kvinnor ett fullgott skydd. Och att rutinmässigt idyllisera verkligheten.