Hem » Scen » Jösses, att något så vidrigt kan skildras med humor

Jösses, att något så vidrigt kan skildras med humor

Örebro länsteater

Befrielsefronten av Maria Sveland

Urpremiär Örebro teater den 16 januari 2016

Regi och dramaturgi: Sara Giese

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson

Körarrangemang och instudering: Maria Johansson Josephsson

Ljus: Ronny Andersson

Mask: Giovanni Indelicato

Video: Velourfilm

Medverkande: Anna Asp, Malin Berg, Parwin Hoseinia, Lo Kauppi, Hanna Lekander, Linus Lindman, Isabelle Moreau, Hans Christian Thulin, Niclas Ekholm, Christer Christensson, Per Fritz

betyg betyg-3.5

 

Befrielsefronten

Jösses flickor, att något så vidrigt kan skildras med humor

Jag ska börja med att säga att jag helt och fullt håller med om pjäsens budskap. Ingen kvinna ska anpassa sitt liv baserat på rädsla för att bli våldtagen eller sexuellt utnyttjad. Vi ska kunna gå i parker och på gator. I ljus som i mörker. Vi ska visas respekt för vår sexualitet och lust. Vår klädsel eller vårt tillstånd ska aldrig ifrågasättas då vi väcker åtal efter våldtäkt. Vi ska inte kallas horor och slampor. Det är så självklart att det egentligen inte ska behöva strykas under. Men jag gör det ändå.

Örebro länsteater har satt upp Befrielsefronten. Nyskrivet manus av Maria Sveland som 2007 debuterade med romanen Bitterfittan. Urpremiär med andra ord. Sara Giese, som tidigare gjort succé i Örebro med bland annat Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, har stått för dramaturgi och regi. Föreställningen är en färgrik fruktsallad där inslag finns från allt från antikens teater till revy, politisk propagandateater och musikteater à la 60-70 tal. Plakat och banderoller.

Det bjuds upp till skratt trots ämnets tyngd och svärta. Varumärket Örebro ska stärkas. Stans kulturinstitutioner rabblas upp. Sen kastas vi in i ämnet för kvällen. Våldtäkterna. Ensemblen – ingen nämnd, ingen glömd, alla på topp – lyckas få pjäsen uthärdlig, temat till trots.

Vi får möta huvudkaraktären Anna, en homecoming queen, som fått jobb som journalist på lokaltidningen. Hon flyttar in hos mamma och får till en början diverse trista påhugg på landsorten. Skolfrågor och föreningsliv. En manlig journalist blir sjuk och vips blir Annas position en annan. Det blir hon som ska skriva om olika händelser runt den serievåldtäktsman som sätter skräck i stadens kvinnor. Anna kämpar mot en redaktör som har förutfattade meningar om vem och vad det mest lämpar sig att skriva om.

Befrielsefronten

Det är också berättelsen om hemvändaren som mot en nattsvart botten får insikter – av både personlig och universell karaktär. Vilka förlöser och befriar. Men först ska mycket hända. En grupp kvinnor tröttnar på segt polisarbete, bildar en befrielsefront och ger sig ut för att knocka en man varje gång en våldtäkt sker. När de drar på sig sina flerfärgade rånarluvor är det med en glad vinkning till Pussy Riot. Anna blir den som ska intervjua och skriva om gruppen och möter ett gäng kvinnor som i förstone maskerats som Silvia, Vickan och Madde. Med siden, kronor och glitter. Raskt byter de kostym och blir namnkunniga feminister. Var och en med sitt kända uttryck och sätt att angripa huvudproblemet: våldtäkt.

Scenen har sina poänger. En vagina projiceras på väggen och vi får en grundlig, humorfylld föreläsning om kvinnlig orgasm och kopplingen till kreativitet. Bland annat. Med stor tydlighet får Anna veta att om hon – som i Matrix – sväljer det röda pillret och blir feminist finns ingen väg tillbaka. Men det finns problem i scenen i sig och så även i föreställningen som helhet. Budskapet är så blottlagt att det blöder. Jag känner mig förpassad till en annan tid. Typ 70-tal där det i vissa sammanhang bara fanns ett sätt att tänka. En väg att gå. Det hade varit något mer spännande om självklarheterna fått sippra fram istället för att redovisas med fet text. Att föreställningen litat mer på åskådaren.

Ensemblen har stegvis höjt sin musikaliska kvalitet och med Maria Johanssons hjälp lyckas man här helt suveränt med att både sjunga gungande gospel och kända rockballader. Både Broder Daniels ”Shoreline” och Springsteen/Smiths ”Because the Night” är det hög klass på. Dessutom stämmer låtval som hand i handske med skeendena på scenen.

Scenen är tredelad och lutar delvis i 45 grader, vilket gör att man som publik får bra överblick.

Bild, ljud och videosekvenser är en del av pjäsen. Reklambilder av lättklädda kvinnor. Sekvenser från parker och stadsgator i svag belysning. Men ibland visas också sådant som lika gärna kunnat få vara kvar på den fysiska scenen. Som när befrielsefronten slår ner en man med basebollträ. Där förstår jag inte varför man valt bort att gestalta detta IRL. Däremot fungerar det i slutscenen. Vilken jag inte avslöjar.

Som helhet är det ändå en lyckad föreställning. Brännande tema, vassa skådespelare, kul kostym och en och annan överraskning. Och, som sagt, riktigt bra sång och musik.

__________

 

Agneta Wistrand Rosendal tillhör Kulturdelens redaktion

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree