Blek lappflicka gjorde pimpinett frökenåk

Inlagd av Dixie Ericson Dixit tisdag, mars 8th, 2016

Mötet mellan kvinnoidrotten och sportjournalistiken har inte varit friktionsfritt. De manliga sportjournalisterna reagerade som män brukar när det gäller kvinnliga aktiviteter i förmenta mansrevir , nämligen med ett batteri av härskartekniker och förlöjligande- och förminskningsstategier. Somliga journalister  ogillade helt kvinnligt deltagande  i idrottstävlingar och kunde inte hålla inne med det. En känd sportjournalist störde sig till exempel under Helsingfors-OS 1952 på kvinnliga ”tupplår”,  ”baktunga negerbönor” och  på ”idrottsfruntimrens pjattande och rultande.” Och så var det där med utseendet som vanligt.  Var de kvinnliga idrottarna snygga var det förstås lite annat ljud i skällan och de kvinnliga behagen lyftes fram i en huvudroll.

På en snöig kvinnodag kan följande provkarta på   journalistiska tjuvnyp  visa  vad kvinnliga slalomåkare fick tugga i sig vid vid de olympiska vinterspelen i Oslo 1952 Detta stod att läsa i All Sport 1952, som tillsammans med kusinen Rekordmagasinet bjöd på sportläsning för unga män och pojkar från 40-talet och i nästan tre årtionden framåt. 

All Sports i vildmarken vid Norefjell utplacerade lyssnarpost ringer med gråt i rösten
– Ärans och hjältarnas land startade erbarmligt svagt i den 6:e Vinterolympiaden. Lilla Sarah Thomasson, korad till Sveriges bästa idrottskvinna ifjol, var i dag bara kvinna.Vi hade räknat med den lilla lappfröken som 5:a eller 6.a i storslalom, men hon åkte försagt och blygt och utan kläm och hamnade på 21:a plats. Hon körde inte alls med sin vanliga urfjädersspänst och tog aldrig en chans. Norges lilla robusta Borghild Riskin, en knubbig och jämntjock jäntunge som travar omkring på världens kortaste benstumpar som en liten gotlandsruss , var det däremot fart på. Hon kom 6:a. Under vanliga fall brukar vår lilla lappflicka slå Niskin i nio fall av tio. Men just på olympiaden skulle hon – liksom  de andra svenska slalomflickorna – ”blekna bort”. Vi fick en dyster känsla av annalkande olympiska ”olyckor”. Skulle lilla Sarah Pimpinetts frökenåkning i Norefjell bli signifikativt för de blågula färgerna?

—

Ingenting får vi manfolk ha i fred för kvinnfolk. Präster vill de bli och idrottsstjärnor också. men som väl är bär de små rara liven i regel lite tossigt åt, när de ska försöka följa i det starka könets fotspår, vilket en och annan bilderna ska försöka bevisa  – till tröst för oss karlar. Men vi säger som Edvard Persson: Låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå…

(Det bildcollage som nämns är verkligen ”tossigt”. Edvard Persson (1888-1957)  var en populär sångare och skådespelare.) Allt detta kvinnoförakt gick mig förbi när jag med klappande pojkhjärta slukade tidningarna. Det är dessvärre inte så underligt som det låter. Den gängse attityden hos oss var säkert att tjejer inte dög  mycket till på idrottsarenorna. De visste vi redan. De slog ju bara lyror när man spelade brännboll.

—

Dixie Ericson tillhör Kulturdelens redaktion