I svallvågorna av Jan Lööf-debatten

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, maj 13th, 2016

Det är mycket i den svenska kulturdebatten som skaver i mig just nu, som bristen att diskutera frågor sakligt. Jan Lööf-debatten är ett exempel på det. Det skulle kunna ha varit enkelt – ett förlag som ser över sin katalog på grund av vad den vill stå för, och som vill plocka bort några titlar om inte innehållet kan justeras enligt vad förlaget vill vara i dag. Sådant görs ofta, i det här fallet då man anser att den innehåller stereotypa skildringar av människor. Och så har vi en författare som känner att han inte riktigt vill gå med på den beskrivning av hans verk som förlaget gör, och därmed inte går med på förändra sina verk. Och riskerar att böckerna tas bort ur förlagets katalog. Det kunde ha stannat där, men det gjorde det inte. För nu kickstartade debatten på de sociala medierna. Som vanligt.

Det bildas snart två fraktioner, de som beskyddar Jan Lööfs verk, och de som tycker att Lööf bara ska finna sig i att förlaget inte vill ge ut böckerna. Tonläget blir som vanligt högt, och brösttonerna dominerande. Lööf kallas i debatten bland annat för en trött gubbe. Ministern Aida Hadzialic säger i en tweet att det är censur att plocka bort Jan Lööfs böcker ur förlagets katalog, vilket får Johannes Klenell, förläggare på Galago, att gå i taket och skriver en debattartikel (http://www.aftonbladet.se/kultur/article22783916.ab), att ministern gått över en gräns, att staten inte ska försöka påverka ett förlags utgivning (dock är jag personligen övertygad om att Hadzialic uttrycker sig som privatperson, inte som minister).

Om Hadzialic hade tänkt efter, inget som själva formen tweet uppmuntrar till, hade hon säkert insett att ordet censur i sammanhanget var fel, det är endast staten som kan bedriva censur. Och Klenell vet ju mycket väl att staten hela tiden lägger sig i vad förlagen ger ut genom att ge litteraturstöd, kulturtidskriftsstöd etc. Vilket påverkar vilka böcker som ges ut och vilka som finns tillgängliga på våra bibliotek. Staten bidrar till en levande bokmarknad i Sverige. Men det är ett sidospår.

Jonas Gardell dyker upp i debatten med en artikel i Expressen (http://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell-vad-ar-det-har-for-jakla-larv/) och kallar Jan Lööf för en grinig gammal barnboksförfattare, och klagar på att Lööf sprungit till DN och gnällt. Att just Gardell yttrar sig i det här fallet är något märkligt, men han tycker väl att han kan det, och har en plats för det, så vad gör han med det? Gnäller. Kommer med personangrepp och tillför debatten noll värde. Men givetvis blir artikeln delad till max på sociala medier. Den typ av kverulans och hån som han ägnar sig åt i artikeln har en hög klickfaktor.

Att Gardell själv tidigare bland annat försvarat Astrid Lindgrens verk, där en problematik finns kring samtiden och den tiden som en del av hennes böcker skrevs i, tänker givetvis ingen på. Ingen hinner, man delar, kommenterar och dömer, till höger och vänster.

Många av kulturdebatterna den sista tiden har från början haft ganska lite innehåll, men debatten i sig tar gigantiska proportioner, första dagen eller dagarna så går stormen normalt sett hög på sociala medier, sedan kommer några debattörer som tagit illa vid sig av vad som skrivits i samma sociala medier och skriver några korta debattartiklar i affekt och i samband med det brukar det komma några ledar-artiklar där man faktiskt tänkt efter lite grand, och så följs det upp i public service och övriga medier. Så småningom brukar debatten självdö. För att åter komma igång igen efter ett halvår eller så, då något nytt ska diskuteras med ungefär samma innehåll, och samma upphetsning i debatten.

Vi står liksom och stampar på samma punkt, tillrättalägga eller acceptera litteraturen som den är. I detta fall – det finns ingen som faktiskt kan tvinga Bonniers att ha alla titlar i sin katalog som de har rättigheterna till, ens om de säljer bra (Jan Lööf säljer just nu väldigt bra som en bieffekt av debatten), det väljer de själva. Och en författare har självklart rätt i att känna sig påhoppad av sitt förlag när de anser att han måste korrigera sina böcker efter samtiden. Det går att se båda sidor.

Det dyker upp en artikel (http://fusion.net/story/228845/richard-scarry-best-word-book-ever-changes/) på sociala medier om författaren Richard Scarry, att han minsann inte haft några problem med att anpassa sina böcker till tiden efterhand. Men det är ett val som Richard Scarry har gjort, en mängd andra författare har valt att inte göra det. Och ibland springer tiden ifrån deras böcker och de försvinner långsamt bort. Den litteratur som inte är relevant slutar att ges ut (och nej det är inte censur, det är tillgång och efterfrågan).

Men vad är det som gör att vi tror att vi måste korrigera litteraturen? Och varför just barnlitteraturen? Varför vill förlagen inte korrigera till exempel Sagan om ringen? Lägga till fler kvinnor för att göra den mer samtida? Och varför inte en romantisk sexscen mellan Frodo och Sam, och Gimli i drag?

Vi vet ju att det är omöjligt, precis som man inte skriver om Charles Dickens och Shakespeares verk. Men på den litteratur som man verkar se ner på i dag, barnlitteraturen, där verkar man anse att man ska gå in och justera, rätta till, ta bort och lägga till, allt eftersom tiden går. Men varför ska just barnlitteraturen justeras? Och det är i den tanken jag stannar en stund.

—

Mikke Schirén