Den satieriske Esoterik – Erik Satie 150 år

Inlagd av Sten Wistrand Krönika tisdag, maj 17th, 2016

DEN SATIERISKE ESOTERIK

Hans namn inbjuder till vitsigheter. Med tanke på hans engagemang som rosenkorsare kallades han av vännerna för Esoterik, och med tanke på hans fallenhet för att driva med olika företeelser har han benämnts Satieriker. Idag den 17 maj är det hur som helst 150 år sedan tonsättaren Erik Satie föddes i normandiska Honfleur. Dog gjorde han i Paris, närmare bestämt år 1925.

”La belle excentrique” heter ett av hans verk, men om någon var excentrisk var det Satie själv. Bland hans samtida var det väl egentligen bara dramatikern och patafysikens grundare Alfred Jarry som kunde konkurrera i det avseendet. ”Han var säkert den mest kufiska person jag känt”, konstaterar Igor Stravinsky i sina samtal med Robert Craft, ”men också ovanligt spirituell.”

Med plommonstop och paletå, pincené och paraply och sin eviga kastanjebruna korderojkostym var han en välbekant uppenbarelse. Just paraplyer var hans passion och efter hans död lär man i lägenheten ha funnit en ansenlig mängd – däremot ingen säng. Satie sov i en hängmatta. Under den radade han vintertid upp buteljer med varmvatten så att det, enligt Stravinsky, ”såg ut som ett slags säregen marimba”. Man kan nog tänka sig att det var si och så med värmen i rummet då han bodde i förorten Arcueils fattigkvarter. Stravinsky misstänkte att Satie var fattig ”av övertygelse”.

En excentriker alltså. Men excentriker kommer och går. Satie består. En man som var mitt i sin tid och samtidigt utanför den. Med verk som ”Trois gymnopédies” och ”Six gnossiennes” är det dessutom som om han försökte upphäva tidens gång och tonsätta själva tidlösheten. Men hans stora experiment med tiden är ”Véxations” (ung. trakasserier) från 1893. Det dröjde också länge innan man visste hur man skulle hantera detta verk, och egentligen vet man det väl inte än idag. Det är ett kort stycke där inte mycket händer. Problemet är bara att Satie föreskriver att det ska repriseras 840 gånger vilket gör att det tar åtskilliga timmar att framföra – hur många avgörs av hur man tolkar tempobeteckningen ”très lent”, (mycket långsamt). Det skulle dröja till 1963 innan man, närmare bestämt John Cage, tog det hela på allvar och framförde verket i dess helhet. Tolv pianister avlöste varandra under sammanlagt 18 timmar och 40 minuter – vilket försäkrade stycket en plats i Guiness rekordbok. Den förste att ensam spela ”Véxations” var Richard Toop som 1967 satt vid flygeln och envetet upprepade de få tonerna i 24 timmar utan avbrott.

Det var ingen slump att det var just John Cage som först lät realisera ”Véxations”. Han hade tagit djupa intryck av Saties sätt att nalkas musiken och skrev senare ett verk som ska framföras ”så långsamt som möjligt”. Stycket heter Organ/ASLSP (där ASLSP står för As SLow aS Possible) och spelas för närvarande på orgeln i kyrkan St. Burchardi i Halberstadt genom att olika tyngder placeras på tangenterna. Konserten tog sin början den 5 september 2005 och beräknas avslutas den 5 september år 2640. Om orgeln håller och världen består.

Satie var en man med många egenskaper och kan framstå som mannen som gör vad som faller honom in. Allvarliga verk omväxlar med rena spralligheter som ”Jack-in-the-box”. Pianomusiken dominerar, men han skrev också ett antal helt underbara sånger med ursprung i hans verksamhet som kabarépianist på Chat Noir: smäktande saker som ”Je te veux” och ”Poudre d’or” och ett paradnummer som ”La Diva de l’Empire”, där primadonnans plymerade kvarnstenshatt vippar medan hon flirtigt skakar fjäderboan. Några orkesterverk blev det också, musik skriven till Paris två ledande danstrupper när det begav sig: Ryska baletten under Sergej Djagilev och Svenska baletten under Jean Börlin. Föreställningarna förde samman legendariska namn som Picasso och Picabia, René Clair och Jean Cocteau.

Det faller sig naturligt att det var tonsättarkolleger som Debussy och Ravel som tidigt insåg Saties betydelse och hjälpte fram honom. För det mer officiella musiklivet framstod han snarast som en dilettant och en obegriplig pajas. Kritiken kunde vara nedgörande, och Satie blev en gång åtalad för ärekränkning efter att ha gått i svaromål på en recension med följande ord: ”Min dyre herre. Såvitt jag förstår är ni ett arsle, eller om jag så får säga ett omusikaliskt arsle.”

Men pajaserierna, om vi väljer att adla ordet och inte använda det nedsättande, var centrala för Satie och rymde nog en hel livshållning. Han kunde excellera i mer eller mindre absurda verktitlar som ”Framför-bakom-tankar”, ”Verkligt slappa preludier (för en hund)” och ”Byråkratisk sonatin” – för att inte tala om ”Förtorkade embryon”, där han fullständigt respektlöst tumlar om med Chopin, Beethoven och annat smått och gott ur musikhistorien. ”Tre stycken i päronform”, som naturligtvis består av sju stycken, skrev han för övrigt efter att Claude Debussy sagt åt honom att tänka mer på formen. Det var kanske inte så konstigt om pianister och publik blev förbryllade, och inte blev det bättre av att Satie i partituren kunde skriva in märkliga ”spelanvisningar” som att pianisten vid bestämda tillfällen skulle stoppa handen i byxfickan och liknande.

John Cage bidrog säkert till renässansen för Satie. Men för den stora publiken har Satie trots allt främst kommit att förknippas med gymnopedierna – om man nu alls vet att det är han som har skrivit dem. Hur som helst hörs de idag i alla möjliga sammanhang. Inte minst har de blivit favoriter när man inom film och tv behöver stämningsskapande och rogivande bakgrundsmusik. På ett sätt kan man kanske se det som ett förverkligande av vad Satie kallade möbelmusik, där tonerna så att säga blir en del av inredningen. Men det är ju ändå synd att låta sig nöja med dessa skönklingande minuter när det finns så mycket mer att upptäcka.

Några skivtips

Om man nu ger sig ut på skivmarknaden, vad ska man då satsa på? En sak är klar: Vare sig man kommer ny eller inte till Satie är dubbelalbumet Avant-dernière pensées (Harmonia mundi) med pianisten Alexandre Tharaud en nödvändighet. Här får man ett brett urval av pianomusiken, idealiskt spelad, och dessutom ett antal sånger framförda av Juliette som förstår att knyta an till fransk chanson och Parisvarietén från la belle époque. Bättre tolkningar än dessa finns inte, även om Elly Amelings äldre inspelningar är nog så ljuvligt betagande.

Men kanske vill man ha en komplett inspelning av pianomusiken? Den förste att spela in allt av Satie var Aldo Ciccolini (EMI, numera Warner), och hans tolkningar står sig bra även om de kan bli lite stolpiga. Så jag vänder mig hellre till Jean-Yves Thibaudet (nyligen återutgiven på Decca). Han kan ibland bli lite översofistikerad men är som helhet ett säkert kort. Samtidigt vill jag gärna slå ett slag för den svenske pianisten Olof Höjer (Swedish Society Discofil) som i Satie uppenbarligen funnit något av en själsfrände. Dessutom är Höjers utförliga skivkommentarer alldeles förträffliga och roliga att läsa. En annan pianist värd att nämna är holländaren Reinbert de Leeuw (Philips/Decca) som spelat in några cd med Satie. Han sticker ut genom att odla extremt långsamma tempi. Excentriskt? Jo, men så var ju också Satie excentrisk. Och det fungerar – i alla fall som alternativ till andra och mer ”normala” tolkningar.

_________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion