CD: Mest ibland tistlar med Barfota ensemble

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, maj 29th, 2016

Allan Pettersson: Mest ibland tistlar (Tröstlösa Records). Speltid: 34’50.

Ola Sandström (sång), Mikael Karlsson (elgitarr & loopar), Anja Strautmanis (cello), Johan Renman (vibrafon)

Skivrelease: 29 maj 2016

–

Allan Pettersson var i första hand symfoniker med inte mindre än 16 symfonier på verklistan. Och vad den andra violinkonserten beträffar kan den nästan beskrivas som en symfoni med obligat violin. Men tidigt i karriären skrev han också sånger. 24 av dem samlade han under rubriken Barfotasånger. Nu ska man inte tro att det rör sig om lyckliga pastoraler om barn som går barfota i gräset som i ”Idas sommarvisa”. Nej, hellre bör vi associera till Nils Ferlins ”barfotabarn i livet” och kanske Franz Schuberts ”Der Leiermann” som i Winterreise barfota vevar sitt positiv i snön. Det är sånger om samhällets olycksbarn, om dem som gått vilse i tillvaron. Ja, när självaste Herren går på ängen så gör han det ”mest ibland tistlar”, som det heter i den kanske mest kända av sångerna.

Namnet antyder också att det är enkla sånger, mer visor än klassiska romanser. Men snarare än att vara naiva är de naiviserande. Pettersson har medvetet valt ett tonspråk med grund i den folkliga visan och i de läsarsånger som hans mor sjöng. Det hindrar inte att de också är konstfulla. Avståndet till de brett anlagda orkesterverken är inte så stort som man kunde tro – som när violinen i slutet av den andra violinkonserten, efter all kamp och vånda, stilla börjar nynna ”Herren går på ängen”, liksom för att skänka tröst och försoning.

Pettersson skrev sina barfotasånger för röst och piano, och det finns vad jag vet tre kompletta inspelningar av dem (Swedish Society Discofil, cpo och Sterling). En del har också arrangerats för orkester av Antál Doráti (BIS) och för stråkorkester av Ingvar Karkoff (Caprice). När Mikael Samuelson 1998 spelade in 13 av sångerna, Barfota (Sonet) lät han sig ackompanjeras av luta, flöjter och tramporgel. Här fanns en tydlig vilja att fjärma sångerna från klassisk tradition för att knyta dem till visan, och Samuelson sjunger dem på ungefär samma sätt som han sjunger Bellman, det vill säga uttrycksfullt och dramatiserande. Men det som passar Bellman passar inte självklart Pettersson. Man kunde tycka att Samuelson vore den ultimata artisten i denna repertoar, och han skulle kunna vara det. Men här känns han lite för utstuderad och manierad för att det ska bli helt lyckat.

Utstuderad och manierad är det sista man kan anklaga Ola Sandström för vara. På ett nytt album, Mest ibland tistlar, sjunger han nio av barfotasångerna; här finns också två rent instrumentala spår. Konceptet påminner om Samuelsons i den meningen att artisterna vill presentera moderna tolkningar på visans grund. Sandström backas upp av Barfota ensemble. För arrangemangen står Mikael Karlsson som också svarar för loopar och spelar elgitarr. På vibrafon hittar vi Johan Renman medan cellon trakteras av Anja Strautmanis (välbekant för alla som genom åren besökt Stadra Teater vid sjön Grecken i Bergslagen).

Petterssons sånger lånar sig utan problem till arrangemang av detta slag, speciellt när de är så väl genomförda som här. Karlsson har klokt nog avstått från det spektakulära och låter sångerna stå i centrum utan att konstra till det. Looparna och vibrafonens spröda och klara klanger är stämningsskapande och ger det hela ett drag av ambient, men gitarren och cellons mjukt mänskliga ton lyfter också fram det melodiska. Det är inte heller några problem att sjunga sångerna utan att vara klassiskt skolad. I vissa fall kan det rent av vara en fördel då en alltför stor och operamässig röst vore förödande i dessa verk där den konstfärdiga konstlösheten är att föredra. Sandström sjunger naket och återhållsamt, nästan försiktigt trevande – som ett barfotabarn. Det händer att rösten känns lite väl instabil och osäker i de högre registren, och den inledande sången gjorde mig först orolig. Men som bäst fungerar det alldeles utmärkt – som när den nerskruvade tonen lyfter fram den utsatthet och ängslan som finns i texterna. Mest ibland tistlar är en skiva som inte upprepar vad tidigare artister gjort. Den har en egen ton och ett eget sätt att nalkas Allan Petterssons Barfotasånger. Slutligen en eloge till Tröstlösa (som inte har något med Jeremias att göra) för en snygg produktion.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.