Hem » Dixit » Island och Leicester ger myterna skjuts

Island och Leicester ger myterna skjuts

Islands  dubbla 1-1-resultat mot Portugal respektive Ungern i sina allra första matcher  i sin allra första stora turnering  kändes som en uppenbarelse. Ett nådens ögonblick som skapat en pirrande lyckokänsla hos mig. Precis som när det går bra för ÖSK,  En mogen man bör fråga sig varför ty fotboll är fotboll är fotboll.
Någonstans inom mig upplever jag Islands bragd att ta sig till EM som en Åshöjden-saga  i större format. Laget i Max Lundgrens  klassiska pojkbok. Jag vill som alla romantiska fotbollsälskare blunda för realiteterna som finns runt och inom den industriella herrfotbollen. Jag värjer mig när intellektet ständigt hackar på mig: jag vill inte se min älskade fotbolls alla rötsår och vårtor. Jag vill fortsätta leva i en inre idyll av gröna planer, med minnen av  stora sportsmän som Orvar Bergmark, Olle Sääw och Gunnar Nordahl. Där käcka sportjournalister skriver snärtiga artiklar. Där det doftar av liniment  och läsken  efter matchen smakar himmelskt.

Jag vill verkligen inte se miljardrullningen kring guldkalven, alla lugubra miljardärer och biljonärshejker som investerar i fotbollen, de obscena tv-pengarna, den själsdödande kommersialiseringen, de allt flera misstänkta matchfixningarna, de ständiga dopningsmisstankarna, de rasistiska, sexistiska, våldsbejakande supporterfirmorna, de ständigt uppdykande  överallt pissande ölstinna supportrarna i varierande ålder, resultathetsen i ungdomsfotbollen. Eller den svulstiga  nationalismen i Euro 2016 som gör mig nervös. Jag skyr alla dessa  inskränkta nationalsånger med deras ofta motbjudande texter där stridslystnad, naturlyrik, romantiserade historiska händelser och gestalter, salvelsefulla religiösa utgjutelser skapar en jolmig och otidsenlig blandning i en alltmer kosmopolitisk värld. Nationalsångerna inklusive Du gamla, du fria hör hemma i  historiens kökkenmödding. 

Inte heller vill jag ständigt bli påmind om att UEFA:S  och FIFA:S permanenta och gränslösa korruption. Jag försöker intala mig att den nye FIFA-basen Gianni Infantino är ren trots att han jobbat nära Blatter, girigheten personifierad.  Infantilt, jag vet.  Precis som Miljöpartiet har jag en brunkolsfråga att slita med: Quatar som mutat sig till VM 2022. Jag hatar tanken på att jag med blodsmak i munnen ändå kommer att titta på matcherna på diverse stadionanläggningar byggda av gästarbetare som i praktiken haft slavstatus och varav hundratals fått släppa till sina liv för VM-festens skull.   

Jag vet att en överväldigande majoritet av fotbollssupportrar sköter sig och sätter fotbollsglädjen  i centrum  Jag vet att det är roligt att spela och titta på fotboll och att många ungdomstränare gör ett jättejobb och försöker utveckla justa värderingar och skapa insikten om att det är bra att följa vissa regler både inom idrotten och i samhället. Men de mörka skuggorna hotar att överskugga ljuspunkterna. Jag kämpar ständigt mot tvivlets svartalf för att behålla hoppet om fotbollen. 

Island tillför  hopp som kanske bär mig över de perioder av tvivel. Förbundskaptenen Lars ”Bagarn” Lagerbäck är en jordnära man och en knivskarp och välutbildad teoretiker med en fantastisk erfarenhetsbank från internationell fotboll. Med en kärv humor och självironi som blev synliga när mediepressen lättade. Han har gjort det isländska landslaget till ett suveränt kollektivt med det defensiva spelet i högsätet. Ett in i minsta detalj välorganiserat team. 

När Bjarnasson stänkte dit 1-1 i andra halvlek på Gudmundssons crosspassning mot Portugal började man ana att det var något stort på gång. Ronaldo blev alltmer irriterad och viftade och viftade. Portugals tappade fokus och resultatet höll sig. Faktiskt hade islänningarna bud på ett mål till. Men det hade varit för mycket.
I sanningens namn hade Portugal bud på flera mål och borde ha vunnit om de hade varit lite mer på tå.  Halldorsson mirakelräddade en nick av målskytten Nani. 2-0 hade nog blivit övermäktigt att ta igen.
Om jag hade varit portugisisk supporter hade jag nog varit förbannad på islänningarnas defensivspel och mitt eget lags slarviga markeringar. Portugisernas försvarsspel vid Bjarnassons mål var katastrofalt.
Ledningen  hade uppenbarligen inte scoutat islänningarnas positioner vid de långa inkasten som är ett av Islands offensiva vapen. Ett inkast var nära att resultera i ett mål  i slutet av matchen. Portugiserna  får skylla sig själva. Med ett bra försvarsspelet vinner man turneringar och med ett bra anfall matcher, lyder ett talesätt i amerikansk fotboll med bäring också på vår fotboll. Försvarsspelet är A och O  inte bara när man möter en spelmässigt överlägsen motståndare.

Islands bragd aktiverar ett mäktigt episkt kraftfält av berättarmönster både på en kollektiv och individuell nivå: David mot Goliat; Musen som röt, underdogen som segrar,  genom svårigheter mot stjärnorna och en mer fotbollsspecifik berättelse om den okända talangfulla spelaren från ödebygden som upptäcks, skapar sig ett namn och vinner matcher åt Sverige och blir en uppburen proffsspelare. Den har ofta en moralisk twist. Hotfulla hinder uppstår och övervinns längs karriärvägen från Gröna Vallen till Wembley och ibland en kvinna som hotar att ta intresset från fotbollen.  Sagan om Zlatan hör hemma här. En modernare variant i och med att Zlatan är invandrare.

Precis om Leicester Citys seger i Premier League vittnar Islands framgångar att ett kompetent kollektiv med små resurser och utan storstjärnor kan konkurrera med klubbar och länder med enorma  ekonomiska muskler och många världsspelare. Vi fotbollsälskare älskar sådana historier. I ett mer nyktert perspektiv är Islands och Leicesters framgångar  kanske rent av undantagen som bekräftar regeln: Att underdogens vinst bara är en solitär och chimär. I längden vinner alltid klubbar och länder som har stora resurser för att utveckla och köpa in spelare av världsklass. Men miljardindustrin fotboll behöver myten om underdogen som kan bita till. Vars kollektiva insats får också Ronaldos vackra ansikte att förvridas i tjurig avsmak.

Men man ska inte heller överdriva David- och Goliat-perspektivet i den moderna fotboll. Det är sant att Leicester City inte har lika stora resurser som storklubbarna i Premier League. Men det rör sig snarast om en gradskillnad. Klubben ägs nämligen av konsortiet Asia Football Investments med den thailändske affärsmannen, entreprenören och miljardären  Vichai Srivaddhanaprabha som nyckelgestalt.

Jag hoppas både för egen del och turneringens skull att Island går vidare från gruppspelet. Må Oden slå motståndarna med darriga ben och hopplöshet  i håg.  

Dixie Ericson är kulturskribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree