Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen » Scen: Robin Hood på Lerbäcks teater

Scen: Robin Hood på Lerbäcks teater

 

Lerbäcks teater, friluftsscenen

Robin Hood

Manus, regi och sångtexter: Johan Gille

Medverkande: Anders Gyllander, Ingela Reinholdsson, Jonas Hedlund, Fredrik Andersson, Ulrik Spjut, Mathias Blad, Johan Frendberg, Jenny Gille, Elvira Gille, Sonja Klingvall, Agnes Filmby, Emma Bergholm, Agnes Grönholm, Truls Gille, Noel Klingvall, Walter Frendberg, Teo Frendberg, Saga Norbäck, Sbba Lindén, Maja Ogenklev, Selma Åkerblom, Frida Isaksson, Axel Isaksson, Nisse Ring, Isac Åhman, Helmer Åkerblom

Musik: Fredrik Åkerblom

Koreografi: Josefin Wikström

Scenografi: Jenny och Johan Gille och ensemblen

Premiär 30 juni 2016. Spelas hela juli.

 

Betyg:

betyg-4

 

robinhood_hemsida1Lerbäcks teater för trettonde året. Vilken arbetsseger. Jag var där 2004. Föreställningen framfördes då på gårdsplanen till familjen Gilles boningshus. Det var Rasmus på luffen som visades och jag kan fortfarande känna de rysningar av lycka som jag genomfors av. Barnteater på riktigt. Skådespeleri som gick rätt in i hjärtat. Barn som agerade som om de var födda till det. Teater som visade kamp mellan ont och gott, fattiga och rika så att ungarna tog det till sig. Ja, Rasmus på luffen hade allt det där.

Det har också årets föreställning: Robin Hood. Om än något mer tillspetsat. Här är det kamp om makt, pengar och kärlek i ett England några hundra år från nu. Inte helt osökt får det en att tänka på vissa politiska omställningar i England i dag och den förvirring media presenterar.

Prins John och sheriffen av Nottingham smider onda planer.

Prins John och sheriffen av Nottingham smider onda planer. Foto: Lerbäcks teater.

De flesta i publiken känner säkert till scenen från Disneys julaftonsprogram där Robin Hood tar säckar fulla med pengar från den ivrigt tumsugande och jämrande Prins John samtidigt som ormen sir Väs sover i sin vagga vid den kungliga bingens fotända. Fast legenden om Robin Hood är så mycket mer, och julaftonsscenen hoppar raskt förbi alla komplikationer och landar då Robin Hood får sin käresta, Marion.

Berättelserna om Robin Hood har ändrats över tid och tycks ha rötter ända tillbaka till 1200-talet. Än har han varit stråtrövare och än av adlig börd. Lerbäcks version av Robin Hood är av det episka slaget och följer en nutida idé om vem han var och hur han verkade. Vi får följa med från barndomen då Edward, den blivande sheriffen av Nottingham, och Robin uppvaktar Marion som är kusin med Richard Lejonhjärta och hans bror prins John. Robin stjäl Edwards idé om vad Marion kan önska sig och sår ett första split mellan de två vännerna. I dramats nutid förstår vi snabbt att Robin Hood varit borta länge, men nu återvänt hem då hans mor är döende. Det framgår också med stor tydlighet att prins John inte är det minsta angelägen att få tillbaka sin bror, Richard Lejonhjärta, till England. Han är nummer två i successionsordningen och vill såklart bli kung själv. Och i Sherwoodskogen bor de fattiga och laglösa som av olika skäl stötts ut från samhället. Även där går det att koppla årets föreställning till den värld vi alla ser omkring oss i dag.

Broder Tuck i en förtvivlad bön.

Broder Tuck i en förtvivlad bön. Foto: Lerbäcks teater.

Utomhusscenen i Lerbäck är ett gediget bygge med åskådarläktare under tak och en funktionell scen som passar väl till de pjäser som spelas: uppsättningar med mycket dans, musik och många skådespelare. I år väljer man att ha den extremt avskalad med ytterst lite rekvisita. Bara det mest nödvändiga finns där. En pelare med guldornament, stolar, en kista, något annat jag glömt och såklart de pilbågar som är av central betydelse i skådespelet. I en ”skjuta mitt i prick-scen” händer svårförklarliga saker vilka säkert har sin förklaring, men de är svåra att hitta lösningen på. Mer säger jag inte.

Som vanligt är skådespeleriet av hög klass. Det gäller såväl den vuxna delen av ensemblen som den unga. Castingen är på pricken. Gester och repliker faller naturligt och sång- och dansnumren ger kraft åt temat: Ta från de rika och ge till de fattiga. Eller: Det goda vinner över det onda. Snygg välskräddad och tidstypisk kostym rakt igenom. Och jag gillar blinkningarna till Disneyversionen. ”Det är Robin Hood jag vill ha”. Vilket sätter berättelsen på kartan för de vars enda erfarenhet av storyn är just den scen jag nämnde ovan. Dock finns scener som har en komplexitet som gör att en vuxen nog behöver förklara för de yngsta hur allt hänger ihop. Det jag framförallt tänker på är då Robins och Edwards barndomstvist korsspelas med pjäsens nu. Om jag själv fått välja, hade jag börjat i då och spelat mig framåt mot ett nu. Detta med tanke på att pjäsen vänder sig till barn från fyra år och uppåt. Därmed inte sagt att jag inte tror att de minsta har behållning av föreställningen. Men det hade kanske blivit något enklare för dem att hänga med från A till Ö.

__________

Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion

_MG_1400

Robin Hood och hans vänner i Sherwoodskogen. Foto: Lerbäcks teater.

 

 

 

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree