Det var Göte som fixade Wadköping

Inlagd av Kulturdelen Krönika tisdag, juli 5th, 2016

Under de första åren på 1960-talet revs 1800-talsbebyggelsen på Söder för att ge plats åt en ny tids krav. Örebro tillhörde de städer i landet där politikerna var angelägna om att visa att man nu definitivt var på väg att riva det gamla och planera för framtiden. Äntligen skulle kvardröjande förindustriella avigsidor som trångboddhet och småskalighet förpassas till historiens skräphög. Stadens starke man, Harald Aronsson, bestämde att Örebro var lika gammal som Stockholm och såg till att 700-årsjubileet 1965 firades med pompa och ståt.
Thord Strömberg konstaterar i sin nya bok Makt och medborgare. Örebro under 1900-talet (2015) att Stiftelsen Hyresbostäder, som bildats i mitten av 1940-talet, blev redskapet för att ”omvandla Örebro från ett bostadspolitiskt släpankare till den socialdemokratiska bostadspolitikens mönsterstad.”
Medan den här omvälvningen pågick arbetade länsmuseichefen Bertil Waldén energiskt för att rädda kulturhistoriskt värdefulla byggnader. En del av de gamla timrade husen undkom därigenom grävskopornas käftar som successivt tuggade ner det mesta av det gamla Söder.
Hus som räddats monterades ner och flyttades till kulturreservatet på Lars Bohms udde vid Svartån. När Bertil Waldén oväntat avled sommaren 1963 tvärstannade arbetet och projektet lades i malpåse. De byggnader som man inte hunnit återuppbygga magasinerades. De staplades i travar vid småbåtshamnen i Skebäck, andra vid Karlslund. Göte Lundin, socialdemokrat och frälsningssoldat, var en av många örebroare som under lång tid ivrat för att Wadköping skulle fullbordas såsom Bertil Waldén troligtvis hade tänkt sig. Ett oförutsett hinder höll dock på att sätta stopp för entusiasterna.

Man kunde lyfta luren och få ett lån
Till skillnad från finanskrisen 2008 hade 1990-talskrisen mest inhemska orsaker. Man talade om en bubbla på fastighetsmarknaden. Politikernas beslut att börja avreglera finansmarknaden innebar att banker plötsligt fick låna ut hur mycket pengar de ville. Det var i fastighetsbranschen som de stora lånebehoven fanns. ”Det var bara att lyfta luren och få ett lån.”

Behovet av investeringskapital såg ut att växa till tidigare okända höjder. Finansbolag bildades. Deras affärsidé var enkel. Upplåning i bankerna och sedan utlåning till fastighetsbolag. Vinstmöjligheterna bedömdes vara obegränsade.
Det som började som en fastighetsbubbla blev snart en djup finanskris. Storbanker höll på att gå omkull när finansbolag tvingades ställa in betalningarna när den förväntade prisstegringen på fastigheter planade ut. Finanskrisen kom snart att kasta en slagskugga över ekonomin i landets kommuner. Svångremspolitik blev ledord.

Inga pengar inget hinder
Sedan årsskiftet 1989/90 var Göte Lundin ordförande i kulturnämnden. Hans hjärta fortsatte att klappa för Wadköping. Göte berättar: ”En kväll kom Axel (Gisslén) cyklande. Vid kaffebordet sade han att han inte hade något emot en utbyggnad av Wadköping. Du får göra hur du vill, men du får inga pengar.”​Göte Lundin, liksom alla örebropolitiker oavsett partifärg, hade stor respekt för Axel Gisslén. När finansiering via kommunala medel var utesluten valde Lundin att försöka fullborda Wadköping med hjälp av ideella krafter. En kort tid efter Gissléns kvällsbesök började Göte leta efter nyblivna pensionärer som kunde tänkas älska Wadköping lika mycket som han.

Seniorgruppen
Lundin vände sig först till den förre direktören i HSB, Ingemar Lundström. Tillsammans rekryterade de två förre stadsarkitekten Tore Gardefeldt. Därnäst förre arbetsledaren vid BPA  Arvid Andersson, förre ombudsmannen i byggfacket Åke Gustafsson och förre målarmästaren Bertil Lundqvist. Dessa sex kom snart att gå under namnet Seniorgruppen.
Gruppen leddes av Ingemar Lundström i rollen som projektledare. Lundström och Lundin blev snart ett radarpar. Trots att Örebro kommun inte formellt var delaktig i projektet blev den det i praktiken. När arbetsgruppen för Wadköping formats försäkrade sig Göte Lundin om att utbyggnaden skulle genomföras under kulturnämndens överinseende.

Vidlyftiga planer
Snart blev det känt att något var på gång i Wadköping. På hösten 1990 meddelade Lundström att ett 50-tal pensionerade hantverkare engagerats. Han presenterade också hur utbyggnaden skulle finansieras: Ideellt arbete. Inga skattemedel skulle tas i anspråk.
Planerna var vidlyftiga. I början av april 1991 berättade Ingemar Lundström för Nerikes Allehanda att ett tiotal hus skulle uppföras på södra sidan av Bertil Waldéns gata, dvs. den sida som var obebyggd när Waldén avled 1963. Vidare skulle en bro byggas från Wadköping över till Stora Holmen. Där skulle marketenteriet från I 3 återuppbyggas efter den aviserade rivningen på regementet.
En stödtrupp åt Seniorgruppen bildades, Wadköpings Vänner. Lundström blev föreningens förste ordförande. Hyresgästerna i 1960-talets Wadköping fanns sedan tidigare i föreningen Vi i Wadköping.

Kapitalbehov
Det visade sig efterhand att det skulle komma att behövas mer utöver det som entusiastiska örebroare sköt till genom materiel och ideellt arbete. Det gällde särskilt för lite större objekt. Ett sådant var det Hamiltonska huset. Det hade i likhet med många av Wadköpingshusen stått på gamla Söder. Det monterades ner 1966 och magasinerades i Skebäck. Lundström beräknade att en uppmontering och ett iordningställande skulle kosta runt 4 miljoner kronor.
Lundström och Lundin bestämde sig nu för att försöka få in privata intressenter till Wadköping. De skulle erbjudas nedmonterade hus gratis mot att de bekostade flytt och uppmontering och därefter betala en årlig tomträttsavgäld, då knappt
27 000 per år.
Göte Lundin ansåg att privata fastighetsägares närvaro i Wadköping var nödvändig även ur en icke-ekonomisk synvinkel. Han deklarerade för Örebro-Kuriren 3/3 1990 att Wadköping måste präglas av ”liv och rörelse, fart och fläkt”. Wadköping skulle inte få bli ett museum.

Hamiltonska huset
Lundin och Lundström tyckte att en passande plats för det stora Hamiltonska huset skulle vara österut ”på första lediga tomt” på södra sidan av Bertil Waldéns gata. När de två började leta efter en lämplig intressent hittade de arkitekten Jerk Alton. Kontakt togs med Alton och upplägget presenterades. Alton tycktes vara intresserad. En överenskommelse låg inom räckhåll då Alton plötsligt drog sig ur. I det här läget anmälde kommunens stadsbyggnadschef Sören Bergström sitt intresse. Han deklarerade att han ville inreda fyra eller fem lägenheter i Hamiltonska huset. ”Jag har alltid velat göra något som är anknutet till kultur”, berättade han för NA:s reporter 13/11 1991. Bergström hävdade samtidigt att det inte skulle gå att tjäna pengar på det hela. Han visste att det var mycket dyrare att restaurera än att bygga nytt. ”Jag kommer inte att göra någon lysande affär.”
I NA restes frågan huruvida det var lämpligt att en högt uppsatt tjänsteman i kommunen skulle få huset. Bergström såg för sin del inget konstigt i det. Det gjorde inte heller Lundin. Han försäkrade att kulturnämnden inte hade tagit hänsyn till Sören Bergströms position när den samtyckte till att han skulle få överta huset. ”Vi vet att han är en seriös intressent och att han har ett stort kulturintresse.”
I intervjun med NA passade Göte Lundin på att berätta att inkomsterna från de årliga tomträttsavgälderna från Wadköpings privata husägare skulle gå till bildningsförvaltningens kassa för kulturella ändamål. Vad han menade var att pengarna till 100 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} skulle användas i finansieringen av Wadköpings utbyggnad.

Teatergården
Det största och som det verkar mest angelägna bygget för Göte Lundin blev det som idag heter Teatergården. Han hade sett att det stod ett gammalt timrat magasin inne på gården i kvarteret Kornboden vid hörnet Kungsgatan-Nygatan. Lundin tog kontakt med ägaren Margareta Stiernstedt och frågade om hon kunde tänka sig att skänka byggnaden till Wadköping. Efter Lundins enträgna förfrågningar sa ägarinnan till sist ja, med villkoret att en mässingsplakett som talade om vem som skänkt magasinet sattes upp när det väl stod på sin nya plats. Byggnaden kallas idag Teaterladan.

Kungsgatan 9
Ytterligare ett exempel på privata fastighetsägares engagemang i Wadköping var huset Kungsgatan 9. Johan Behrn hade köpt det på 1920-talet. Det var uppfört strax efter stadsbranden 1854. Huset ägdes av Per Johan Behrn. Med honom hade Lundin och Lundström ganska länge förhandlat om en förflyttning av huset till Wadköping och att Behrn skulle stå för restaureringen. Så blev det. Göte Lundin lovade i lokalpressen i oktober 1991 att förvärvet av Behrns hus ”inte hade kostat kommunen ett enda öre.” Byggnaden står nu i Wadköping som ”Behrns hus”.

Kulturminnesvårdens misslyckande?
Alla var inte positiva till Wadköpings utbyggnad. Länsantikvarien Olle Lindqvist hörde till de kritiska. I NA 12/10 1991 deklarerade han: ”Att klumpa ihop gamla hus i hembygdsgårdar är ett tecken på att kulturminnesvården har misslyckats.”
I den lokala politiken fanns dock andra åsikter. Inför valet 1991 lovade Örebromoderaterna att satsa tre miljoner på Wadköping. Efter valsegern hölls löftet, med råge. Kommunstyrelsens ordförande Erik Johansson bad Göte Lundin att fortsätta leda utbyggnaden. Kommunen dubblade nu budet och anslog sex miljoner.

Dubbeljubileum 2015
1993 avslutades projektet som startats tre år tidigare. Göte Lundin vill idag gärna påpeka att när Wadköping firade 50-årsjubileum sommaren 2015 var det en sanning med modifikation. Bertil Waldéns Wadköping fyllde 50 men Wadköping på andra sidan gatan fyllde 25.

Artikeln bygger på intervjuer med Göte Lundin i hans hem under sommaren och hösten 2015 och en genomgång av tidningsartiklar i Nerikes Allehanda och Örebro-Kuriren för perioden januari 1990 t o m december 1991.

Lennart Hedberg, historiker, filosofie doktor

​​​​​​* Göte Lundin föddes 1927 i Norrtälje. Han kom att engagera sig i Frälsningsarmén redan i tonåren. Efter några år som svarvarlärling fick Lundin arbete i en järnhandel på hemorten. 1954 blev han antagen till Frälsningsarméns Krigsskola (idag Officersutbildningen). Som utbildad löjtnant fick han förordnanden på orter i Mellansverige. En av dem var Örebro. De flesta av löjtnantens uppgifter rörde socialt arbete med ungdomar.

1970 lämnade Lundin Frälsningsarmén och började studera med sikte på att bli socionom. 1972 kom han in på Socialhögskolan i Örebro. Studierna finansierades med utredningsarbete åt Vapenfrinämnden. Lundin intervjuade ungdomar som åberopat samvetsskäl för att få göra vapenfri militärtjänstutbildning.

När Lundin fått sin socionomexamen 1975 blev han fast anställd på Vapenfrinämnden i Stockholm. Först som utredningssekreterare och därefter som byrådirektör. Tjänsten hade han kvar fram till pensioneringen 1992.

I slutet av 1980-talet engagerade sig Lundin i en socialdemokratisk förening i Örebro. Efter ett par år fick han uppdrag i kommunala nämnder. Han var en tid ordförande i Lokaltrafikbolaget. 1990 blev han ordförande i kulturnämnden.

1988 återvände Lundin till Frälsningsarmén. Idag, som 89-åring, leder han föreningen Frälsningsarméns Vänner i Örebro.