Kultur gick före fotboll

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, juli 10th, 2016

En planeringsmiss å det grövsta dök upp helt oväntat och försatte mig i svårmod.  Det visade sig att jag måste välja mellan konsert med Sven-Bertil Taube i Dalhalla eller EM-semifinalen mellan Tyskland och Frankrike. Biljetterna hade beställts för länge sen och var vederbörligen betalda.

Det fick bli Sven-Bertil Taube utan alltför mycket vacklan. Jag tycker mycket om hans två senaste skivor med titeln Hommage. En hyllning till den  svenska verspoesin med namn som Evert Taube, Olle Adolphson och Lars Forsell. Jag hoppas att han ska upptäcka Jeremias i Tröstlösa. 

Det var inga kids på Dalhalla, det kan jag försäkra. Där bänkade sig  strödda skaror av seniorer med inslag av medelåldringar. En liten men hängiven publik.
Vi satt på bänk 4 nära scenen. Bakåt fanns ett ginnungagap  av tomhet. Det var säkerligen så denna naturens amfiteater tedde sig från scenen. Som tom. Men Sven-Bertil, hans musikaliska partner Peter Nordahl med orkester rörde inte en min utan såg bara publiken och gav järnet som de proffs de är.

Det var en härlig konsert, där det svenska språket, lyriken och musiken levde och gjorde en lätt om hjärtat. Sven-Bertil har en tidlös lätt buren elegans både i språk och apparition och berättade flödande om människor och episoder från ett långt artistliv. Han sjunger dessutom fortfarande fantastiskt och samspelet med Nordahl och orkestern satt på ett självklart sätt. 

Svenskhet, ja, det är tydligen tidens politiska melodi. Den nivå på svenskan som förtjuste publiken i Dalhalla har jag inte sett prov på i Almedalen. Där det tjatas om svenskhet i tid och otid och den svenska modellen vad nu dessa begrepp står för. En del av de nya politikerna talar själva inte en levande svenska utan låter som spinndoktorernas spökröster i tal strösslade med pauser för ”burkade” applåder så  att de rättrogna kan applådera rätt sound bite.
Samma teknik som används i vissa sitcoms med ”burkade” skratt så att publiken inte ska missa att något roligt just sagts eller hänt. Och språklig elegans lyser oftast med sin frånvaro. Tänk om någon politiker kunde använde svensk poesi för att ge sitt budskap ett lyft med lite stil. 

Tyskland-Frankrike var sedan ingen höjdarmatch. Det är en späkning att se en fotbollsmatch där man vet resultatet.Det framgick dock att Tyskland var besynnerligt tamt och aldrig var i närheten av att få hål på den franska nollan.  Dessutom stod inte Neuer i det tyska målet att känna igen.
Det visade sig återigen att det inte är bollinnehavet som är avgörande. Jag skrev i en tidigare krönika att Frankrike var ett ”kanske-lag” i finaljakten. Det har vilat något nervöst över lagets aktion. Dessutom har jag i färskt minne hur Frankrike i några tidigare turneringar upplösts i en virvel av lagintriger. Nu förvandlades ”kansket” till ett utropstecken. 2-0 mot Tyskland är ett styrkebesked  Fransmännen har spelat upp sig  och fått fart på Griezmanns målskytte , och Pogbas spelglädje. Det räcker långt.

Nu väntar Portugal i finalen.  Ett Portugal som också spelat upp sig. Jag kallade tidigare det portugisiska spelet småtråkigt och blev misslynt över att portugiserna turligt  slog ut mina favoriter Kroatien. Två  i hög grad bidragande orsaker till att de återfinns i finalen är  dels unge mittfältaren Sanches offensiva spel, dels Cristiano Ronaldos stigande formkurva  efter ett djupt hack tidigare i turneringen. Det syntes på hans nickmål mot Wales då han hoppade högre och med bättre timing än de walesiska mittförsvararna som är erkänt duktiga huvudspelare.  En makalös uppvisning i spänst. 1-0, och några minuter senare sköt han ett markskott som Nani med lite flyt styrde in, 2-0. Ödesdigra minuter för Wales som kämpade väl men som aldrig fick till någon rejäl press på motståndarna. Bale blixtrade till ibland men var för ensam och kom för långt bort från motståndarmålet. 

Wales  och Island har satt färg på EM. Det är roligt med underdogs som stör ritningarna. Och dessutom ger deras orädda dans denna sommar med de stora elefanterna oss en injektion av hoppfullhet.  Med fighting, laganda, noggrannhet  och en tydlig spelidé går det att ta poäng mot storlag.  Vi som älskar fotboll vill nära illusionen att det går att rubba den verklighetsbild som blir allt tydligare, nämligen att storlag med feta plånböcker och  spelartrupper med idel stjärnspelare alltid till slut tar hem spelet. Detta faktum, den nära korrelation mellan pengar och resultat, betraktas som nära nog en naturlag i miljardindustrin fotboll.

Jag tycker lite synd om Roy Hodgson som tränade ÖSK 83-84 och som är en mycket sympatisk man. Han kommer för alltid att vara den Roy Hodgson som fick uppleva smäleken att som ansvarig förbundskapten vara med att få stryk av Island. Englands självbild är ju att landet är en stormakt i fotboll. Och raden av skämt och gliringar  om förlusten kommer aldrig att ta slut.   

Jag håller på Portugal i finalen. Det är deras tur nu att vinna en stor turnering. Allt hänger på Cristiano Ronaldo som inte är världens mest sympatiska spelare. Som ibland ler ett försmädligt leende åt domaren när han inte får det domslut han vill ha med sig.  Men han är en lysande fotbollsspelare.
De 275.000 euro som är segerpremien enligt portugisiska medier sänker nog inte motivationen.

Dixie Ericson är kulturskribent