Euro 2016 : några reflexioner

Inlagd av Kulturdelen Dixit onsdag, juli 13th, 2016

Så fel jag hade. Portugal snodde EM-titeln från hemmanationen som var skyhög favorit. Och detta utan att ha sin superstjärna och lagkapten Cristiano Ronaldo på planen. Han ådrog sig en knäskada i inledningen som omöjliggjorde allt spel. En tårögd Ronaldo bars ut på bår till stående ovationer tillsammans med det portugisiska segerhoppet som drabbats av gamnacke.
Matchen hade dessutom börjat med en ihållande fransk dominans som pekade mot en promenadseger.

Men så fel jag hade. Portugal ändrade inte sin spelplan nämnvärt utan spelade smart och snålt. Ronaldos frånvaro hade en paradoxal inverkan– den franska anstormningen bedarrade gradvis. Kanske blev fransmännen än mer övertygade om att det här löser sig. En visshet som ibland tar udden av aggressionen i aktionen och gör en spelare lite bekväm: Jag skulle kunna ta en löpning men asch det ordnar sig ändå.
Visst skapade turneringens bäste spelare Griezmann en solklar chans, när han löpte in i bollbanan mellan två försvarare på ett perfekt inspel från Coman – men nickade utanför. Han var på vippen att komma loss vid ett flertal tillfällen.
Sissoko var hyperfarlig i sina löpningar och fyrade av fräsnande skott i farten. Och inbytte Gignac vände bort Pepe och sköt i stolpen på tilläggstid.
Också Portugal skapade en del chanser. Och försvaret spelade säkert med målvakten Patricio i högform.

Det stod och vägde. Somliga hade nog börjat tänka på en avslutande straffslagning. Men i 109:e minuten lyckades avbytaren Eder hålla undan och komma ifrån sin bevakning och få till ett jätteskott några meter centralt utanför straffområdet. Lloris nådde inte bollbanan. 1-0 till Portugal. Frankrike lyckades inte kvittera och Portugal stod som vinnare i sin första stora internationella turnering. Något som den gyllene portugisiska generationen med Figo och Costa haft möjlighet att göra tidigare men inte mäktat med. Därtill utan Ronaldo. Glädjen var smittande. Det var kul med en ny nation bland EM-adeln.

Euro 2016 har inte bjudit på någon strålande fotboll. Men spänning och skrällar. Det har varit en defensivens och the underdogs turnering på flera plan. Slutsegraren Portugal hade problem att ta sig vidare från gruppspelet. Genom svårigheter mot stjärnorna.
Wales och Island stod för sagoinslaget som naggande goda lilleputtar bland fotbollsvärldens jättar. Och Lagerbäck är så populär på Island att han kommer att få en staty någonstans. Det ska bli intressant att se vad Island kan åstadkomma vidare i europeisk fotboll. En VM-biljett kanske. Möjligen kommer ”vulkanen” att bli en ny stödform för det egna laget i Europas fotbollsvärld.

Målskytten naturaliserade portugisen Eder är en spelare med lite H C Andersen-stuk på sin livsaga. Hans förbudskapten Santos kallade honom ”sin fula ankunge” som nu förvandlats till en svan. Om Ronaldo varit hel hade Eder förmodligen aldrig blivit inbytt.
Han heter egentligen Ederzito António Macedo Lopes och är född i Guinea-Bissau. När han kom till Portugal som pojke visade det sig att hans föräldrar var så fattiga att de inte klarade av att ta hand om honom utan överlämnade honom till ett barnhem där han växte upp. Hans proffskarriär har inte heller varit helt lyckad. Han spelar nu för Lille efter en mindre lyckad utflykt till England. Hans mål var kuriöst nog det första som Portugal skapat från en position utanför straffområdet på årtionden.
Flera gamla ”förbannelser” har brutits. Tyskland slog för första gången sitt bogey team Italien i stora mästerskap, Och Frankrike besegrade Tyskland för första gången på många år.
”Den svenska modellen” i fotbollen gjorde ingen succé men får inte underkänt. Sverige kom med knapp nöd till EM, ett lågt rankat lag som inte gick vidare. Inte mycket att säga om. Hamrén stannande nog en period för länge som förbundskapten. Han har verkat stressad och mångordigt otydlig.
Men det ska fan vara förbundskapten när det kärvar. När man dessutom måste leva med supportrar som får optimistkonsulter att framstå som klagande dysterkvistar. En stor del av det svenska folket förväntade sig att Sverige skulle gå vidare från gruppspelet och förhoppningsvis nå semifinal. Det svenska folket är inte alltid så klokt och realistiskt.
Zlatan kom inte riktigt igång. Det hade behövts för att lyfta Sverige. Kanske hann han komma in i en formsvacka efter sitt lysande avslutningsår i PSG. Han kanske också har haft för mycket att göra med sin egen marknadsföring för att kunna koncentrera sig helt på själva turneringen. Eller så är landslagsspel inte så roligt längre. Det är små marginaler mellan slätstrukenhet och succé för en spelare på hans nivå. I eller ur form, Zlatan är alltid en spelare som motståndarna måste ha extra bevakning på.
Nu slutar han liksom Isaksson och Källström i landslaget. En epok är till ända. Trion har gett oss många härliga fotbollsupplevelser. Men bollen rullar vidare. Det svenska landslaget står inte och faller med tre spelare. Janne Andersson tar vid som ny förbundskapten. Det är bara att önska honom lycka till. Någon smekmånad väntar inte utan ett VM-kval.

Det finns några saker som fotbollens makthavare borde titta på. Men jag har inga förhoppningar om att de är det minsta intresserade av saken. De verkar mest intresserad av pengar.
Själva spelet hotas av två saker tröjdragningar och filmning. Vissa matcher har närmat sig gränsen där de hotar att kapsejsa och förvandlas till en serie brottstycken med avbrott där det diskuteras hejvilt med domarna. Stora gester men klena och tröttsamma sketcher för dem som vill se fotboll.
Taktiska fouls måste bestraffas hårdare. Annars kommer det snart att bli omöjligt för lag att snabbt ställa om till offensiv och därmed kunna överraska och överflygla motståndarens försvar.
DN-journalisten Johan Esk resonerade i en krönika före EM om möjligheterna att förbättra fotbollens offensiva kvaliteter.  Hans tes är att offensiven försummats av tränarna. Det känner jag inte till, men defensivspel är inte vägen framåt i fotbollsfabriken om man tänker på publiken.
Jag lyssnar numera inte på uppsnacket. Alldeles för många ord och plattheter. Medieindustrin har så mycket resurser i form av teknik och personal på plats och tiden måste fyllas. Det är inte lätt. Rätt snart uppstår en språklig och innehållslig homeopatisk förtunning och  de ymniga reklaminslagen orsakat intermittent inre illamående. Själva begreppet ”snacka upp” gör mig lätt deprimerad.
Sedan vill jag ta bort nationalsångerna med deras ofta gammalmodiga och förfärligt stridslystna texter. Världen behöver inget påslag av en bombastisk och unken nationalism.
Alltså tona ner det nationella: Vi är kosmopoliter av naturen. Gränser är sociala konstruktioner. Fotboll är en lek – om än numera med industriella förtecken.

Dixie Ericson är kulturskribent