CD: Finally! med Andreas Hellkvist
Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 15th, 2016
Andreas Hellkvist: Finally! (DO Music Records/Plugged Music). Speltid: 57’02.
Andreas Hellkvist (Hammond B3 organ, Fender Rhodes), Daniel Olsson (trummor), Erik Söderlind (gitarr spår 1-3), Samuel Hällkvist (gitarr spår 5-7), Thomas Arnesen (gitarr spår 9-11)
–
År 1934 tog Laurens Hammond patent på ett elektromekaniskt instrument som fick namn efter uppfinnaren själv – och hammondorgeln med sitt karaktäristiska sound kunde börja sitt segertåg. En del älskar den, andra hatar den. Själv kan jag komma på mig med att lyssna med ett slags ironisk distans, som om jag inte riktigt kan ta ljudmaskinen på allvar. Den blir lätt svulstig, har en tendens att sticka ut och bara bli för mycket – som en uppdaterad och elektrifierad holländsk gatuorgel. Den liksom skrattar åt den ”goda smaken”, och just där finns förstås också en del av dess dragningskraft och charm. Så har den också bidragit till soundet hos en rad rockband genom åren från Pink Floyd till The Doors. Och förresten: Vad vore Bob Dylans ”Positively 4th Street” och ”Like a Rolling Stone” utan hammondorgel?
En som närmast hämningslöst och till synes utan spår av ironi kastar sig över orgelklaviaturerna är Andreas Hellkvist. Han måste älska det här instrumentet och serverar med sitt första album i eget namn, med den talande titeln Finally!, en musikalisk mosbricka med extra allt. Lite full i skratt blir jag allt när han först drar igång, men det är absolut inget elakt eller nedlåtande skratt. Och andra kommer nog bara att le riktigt stort och lyckligt och tycka att så mycket häftigare än så här blir det inte. Tillsammans med Daniel Olsson på trummor och tre olika gitarrister bjuder han på en blandning av jazz och funk och pop, och här finns också mer finstämda nummer och att försjunka i. Ibland kommer jag att tänka på den musik från åren runt 1960 som presenteras på Batchelor’s Guide to the Galaxy (Rhino Records), modern cocktailmusik för Mad Men-generationens coola och hippa lounge-lejon med smala svarta slipsar. Jag saknar ärligt talat kompetens att sätta ett välgrundat betyg på detta, men musikerna är det sannerligen inget fel på.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
