Från Gustavssons bokhylla 17: Göran Tunström
Krönika måndag, juli 25th, 2016
År 1996 påbörjade Göran Tunström ett romanprojekt som upptog en stor del av hans sista tid. Vid hans död år 2000 låg på hans skrivbord tre mappar med manuskript, alla ämnade för detta verk. Den första, troligen mest genomarbetade texten, hade rubriken Försök med ett århundrade.
Här publiceras alla versionerna. Helheten är närmast grandios – verkets ofullbordade karaktär till trots (eller, inte otänkbart: just därför). Här finns sidor av stor inspiration och egenartad skönhet. Gång på gång till och med överglänser Tunström sig själv: skärvor av genialitet.
Mycket av materialet återkommer i skilda versioner: det är som att stiga in på en väldig byggnadsplats där man ser hur något stort håller på att växa fram men där alltjämt stor oreda råder. Men ritningen till alltsammans tog arkitekten med sig när han försvann…
Här och var bekänner Tunström sin oro för att han någonsin skall kunna fullfölja vad han påbörjat. ”Den ofullbordade” kallar han sitt pågående arbete; ”det stora misstaget” på ett annat ställe.
Som övergripande berättare framträder Göran Tunström själv och rapporterar om det dagliga livet i ”vinterkvarteret” på Manhattan.
Men mest handlar det om 1600-talet. Författaren ikläder sig olika historiska gestalter och försöker – via dem – förstå detta århundrade. Hans romanfigurer lär känna furstar och kungligheter, men också Descartes, Rembrandt…
Här finns också en ambition att på ett mera filosofiskt plan se hur tanken om individen blir allt mer framträdande. Vad konstituerar egentligen jaget? Frågan blir tematisk i denna Tunström-roman (”Vilka roller vi spelar!”).
Samtidigt som författaren utforskar ett århundrade utforskar han sig själv. Det är ungefär som i Eyvind Johnsons historiska romaner: ett återkommande samspel mellan nu och då – även på ett personligt plan.
”Jag samtalar också med min far”, står att läsa i ett av de sista fragmenten. Detta är också en dimension av detta postuma verk: läsning, litteratur som ett samtal mellan levande och döda.
—
Björn Gustavsson
