Hem » Dixit » Välkommen till Trump-land!

Välkommen till Trump-land!

Det vilar något komiskt över den magnifika mediemaskinen som fortsätter att  gå och gå och gå igen om det amerikanska presidentvalet. Det måste produceras massor av instant-journalistik och expertkommentarer för att den ska spinna på ett jämnt varv. Trump tackar och tar mot.  Fast det blir rätt tunt ibland. Men det är bara att köra på. Lite draghjälp gav han genom att lufta sin väna persona som stand in för hans morrande dokusåpagestalt –  och bjöd på en retoriskt glidflykt av lågmälda klichéer om att ena landet.  Detta  måste ju tolkas seriöst. Den fråga som dök upp var om den nye velour-Trump var den autentiske Trump. Nej självklart inte: Trump är såpaskådespelare. Han är alltid en fiktiv gestalt. The Apprentice stupid! Han är en hel rollista. Hans ”stjärnroll” är han glansroll.  Den  ger honom rätt att greppa kvinnor både här och där. Tycker han, Vare sig de vill det eller inte. Alla kvinnor är hans groupisar.

Men här lät the Donald  med ens väldigt konventionell och försåtligt försonlig. Att uppträda som en stor vinnare är å andra sidan ingen svår roll. ”Skumma” Hilary Clinton försvann som genom ett trollslag  och tycktes inte längre vara aktuell för att att låsas in. Lite för fjäskigt tyckte jag; det hade varit kul om han visat karaktär och morrat lite åt sin fiende. Okej, han klappade Hilary lite överlägset på huvudet när han gav secretary Clinton och hennes gäng cred för att de kämpat så bra – fast förgäves. Det är karaktärslöst att se ut som om gillar sina fiender. Också för en såpaskådis. Bättre kan han! Eller kanske han går omkring och lurar på att göra henne till utrikesminister. Ett politiskt drag med verkligt drag i.  Clinton var i sin tur en så god förlorare och så USA-älskande som konventionen kräver av en förlorare med stil. Frid och fröjd, och sen business som vanligt. Nja, det kan nog uteslutas

Mediemaskinen har ibland en tendens att slira lite på begreppslamellerna. Det blev inte helt klart för mig vem som röstat på Trump, lågutbildad vit manlig arbetsklass, kanske med barn och blomma, eller  vit medelklass utan collegeutbildning med hyfsade inkomster,  i övervägande grad lantisar.  En riktig röra. Samma verklighetens folk som röstar på SD, sa någon. Ett av detta missnöjespartier som är irriterande stort. Ständigt denna snoriga, axiomatiskt missnöjda, arbetarklass att skylla på. Den verkar inte ens förstå att globaliseringen har kommit för att stanna. Den borde hålla käften, sluta sura och omskola sig till äldrevårdare. Där behövs det mycket folk. Eller stilla och förnöjsamt träda ut ur historien som alla andra grupper, som tekniken gjort överflödiga, gjort förr i tiden. I stället för att ställa upp som nyttiga idioter för alla politiska reaktionärer och få de stackars eliterna  att känna sig taskiga för att de lever så långt från folket.

 Men  är det verkligen så att alla så kallade vanliga människor är  missnöjda med eller hatiska mot eliterna? Vem vet? Inte medierna i alla fall. De gör bara besök då och då på vischan och i slummen. Många kanske  är utleda  på sådana som Clinton och alla svängläppar i Washington DC.  Dom vill ha något nytt. Nyhetens behag ska inte underskattas i ett konsumtionssamhälle. Eller också vill folk bara jävlas med eliterna.

Och Trump är verkligen en originell presidentkandidat. En lirare och showman som går hem i kojorna. En amerikansk Bert Karlsson.  En så kallad säga-som-det-är-riktig-karl –  det vill säga som sätter sig på rätt minoriteter, fruntimmer,  journalister och annat löst folk. Att våga ”tugga” omklädningsrumsnack och ta skamgrepp offentligt kan man bara göra om man är en tuff grabb i lyxförpackning som står över det politiskt korrekta och inte behöver bry sig om dvärgalåten från de utpekade. 

Orla-dorla-doschkopf så tog sig maskinen an hans politiska program eller fragment snarare.  ingenting hänger samman. Ju motsägelsefullare utsag0r desto bättre. Det är ett genialt drag  för den nya post-fakta-epoken och ger många spekulerande tomgångstimmar i  de stora medierna helt gratis. Och det får experterna att känna sig lite malliga över sin analytiska skärpa. Det gå ju inte att missa att kejsarn är naken.
Fakta är ju dessutom så tråkiga och tidskrävande. och minsta politiska program måste hänga samman.  Och ett sådant snyter man inte ur skrivaren hur som helst. Så varför inte låta medierna spekulera om hur det osammanhängande  samman.  Tids nog börjar jävelskapet med detaljer och PM och policies.  Att regera genom improvisation är en skön konst. Bäst av allt är att leverera några catchy one-liners som skattefrihet åt vänsterhänta skämttecknare, bomba skiten ur x, y, z, upprätta en turordning för deportation av ett antal minoritetsgrupper. Håll Amerika waspvitt, led en mexikan över gränsen. Bensinsnåla bilar är kommunism. Mera kol i brasan. Putin och jag ska bomba skiten ur Isis, sedan snor vi oljan och delar på förtjänsten.

I fiktionens Donald Trump finns drag av  Milo Minderbinder, den magiska kapitalisten i Joseph Hellers  profetiska roman Moment 22. Kreativ bortom gott och ont när det gäller att tjäna pengar och iskallt beräknande i mänskliga relationer. Gud tycks kommunicera via marknadsmekanismerna. Trump behöver den magin för han har ju  lovat att skapa ett stort tillverkningsindustriellt Skansen i rostbältet där lyckliga amerikanska jobbare ska gå sjungande till jobbet.  Trollstaven heter tullar och deportation av papperslösa jobbtjuvar.

Trump anser själv att han är en duktig affärsman vid sidan av knäcket som såpaskådis.  Att göra affärer har hög status  Vilken välsignelse det är att få chansen att leva i ett land som leds av en affärsman. Fråga italienarna, Berlusconi hade ingen politisk belastning när han tog över ruljangserna sedan den politiska eliten i landet slagit nytt italienskt rekord i korruption och blivit påkomna av några nitiska domare. Det blev tomt på toppen. Affärsmannen Berlusconi tog över efter en valseger. Forza Italia! Heja Italien hette han parti. Det blev mest hejsan, svejsan, brudar och rättegångar. Berlusconi  blev allt rikare tack vare sin egennyttiga lagstiftning  som gynnade hans tv-imperium – medan Italien stod stilla. Till slut tvingade marknaden bort honom.

Men så fräck och girig är väl inte Trump. Han har ju lovat att i första hand  se till att den hårt arbetande vita medelklassen, arbetarklassen och krigsveteranerna får förstärkning i kassan. Men prio ett är en rejäl skattesänkning för miljardärerna för att de ska skapa jobb. Kanske går han till och med och lurar på att presentera ett nytt såpaformat. Vita huset-hotell där hans ministrar blir lärlingar som måste nå uppnådda mål — om inte kan de bli utröstade. Med klimax varje månad i form av en riktig You’re fired-omgång.  Juryn kan  innehålla tuffa kändisar som al-Assad, Erdogan och polaren Putin. Inte så seriöst kanske. Men det är bra för demokratin att publiken får  en inblick i politikfabriken.

Många tröstar sig med att det finns checks and balances inbyggt i det amerikanska maktmaskineriet. Men ingen vet hur stryktåliga de är när en narcissitsisk maktgalen skådespelare ska försöka vrida rätt det ödeland och helvete han målat upp som sin verklighet och fått den bekräftad av väljarna. Det får vi kanske en aning om när  hans utvalda gubbar samlas för att dela upp den exekutiva makten. Något läckert kuttersmycke ska väl gå att knö’ in bland ministrarna. You know what I mean! Nudge, nudge! Annars tycker nog gubbarna precis som helgonet Johannes Paulus II och Franciskus  att kvinnorna ska hålla sig till kvinnogöra enligt skapelseberättelsen – som att ta ansvar för och hålla  familjelivet i helgd. Som ett samhällets små uppoffrande Marior och inte bry sina hjärnor med politik. Annat än i undantagsfall.

Verklighet och fiktion liknar numera varandra till förvillelse. Och spinndoktorer, pr-konsulter, reklammakare och sociala medier kommer att leverera måttbeställda  verklighetsbilder till såpapolitikens värld i en ökande takt.  Och på sociala medier kommer sexister, rasister, antisemiter, lögnhalsar, konspirationsteoretiker att ge sig på alla som på något sätt inte köper deras världsbild. Den liberala demokratin har blivit ett skällsord.  Välkommen till Trump-land, en postpolitisk republik där demokratins värden inte står högt och där eftertanke och kritiska perspektiv riskerar att betraktas som samhällsfarliga. Och där vad som helst kan hända. Men det kommer som tur är att bjudas på mycket bra teve och höga twitterflöden.

 Dixie Ericson är kulturskribent 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree