CD: Ravels pianomusik med Bertrand Chamayou
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, november 20th, 2016
Maurice Ravel: Complete works for solo piano: Gaspard de la nuit, Sonatine, Miroirs, Le tombeau de Couperin, Menuet, Jeux d’eau, Prélude, Menuet sur le nom d’Haydn, À la manière de Borodine, À la manière de Chabrier, Pavane pour une infant défunte, Valses nobles et sentimentales,Sérénade grotesque, Kaddisch. Alfredo Casella: À la manière de Ravel (Erato/Warner). Speltid: 70’51 + 66’10.
Bertrand Chamayou (piano)
Betyg:
–
Maurice Ravel är känd för sin suveräna förmåga att skapa orkesterklanger, och ett verk som Bolero kan nästan ses som en uppvisning i instrumentationskonst. Ändå uppfattar jag hans verk för piano som minst lika betydande, och Gaspard de la nuit måste rimligen räknas till det absolut bästa som skrivits för instrumentet under 1900-talet.
Eftersom Ravel var en självkritisk och sparsmakad herre ryms hans samlade pianostycken vanligen på två cd, och det finns idag en hel del kompletta utgåvor att välja bland. Att jag skriver ”vanligen” beror på att jag avser verken för solopiano; ska man ta med verken för två pianon, som Ma Mère l’Oye, kan det behövas en cd till. Dessutom är det där med ”komplett” inte entydigt. En del utgåvor inkluderar av Ravel själv inte utgivna och sanktionerade stycken, som La Parade, och pianoversioner av orkesterverk som La Valse och Daphnis et Chloë. Här aktuelle Bertrand Chamayou håller sig i stort sett till kanon, även om han tagit med en pianotranskription av Kaddisch och en liten hyllning till Ravel av Alfredo Casella: À la manière de … Ravel.
Personlig favorit: Jean-Yves Thibaudet.
Inte oväntat dominerar franska pianister när det gäller Ravel, även om han naturligtvis har lockat andra som, på senare tid, Steven Osborne (Hyperion) och Florian Uhlig (Hänssler). Men det är ändå bland fransoserna jag hittar mina favoriter – och min absolute favorit Jean-Yves Thibaudet (Decca). Han har klarheten och klangkänslan. Jag har inte hört någon som lika illusoriskt kan få pianot att porla och glittra i ett verk som Jeux d’eau, och Ravel var verkligen helt suverän på att musikaliskt återge vattnets rörelser. Till det absoluta toppskiktet bland Ravel-tolkare hör även Jean-Efflam Bavouzet (MDG) och Samson François (EMI). Den senare sticker ut med en del mycket personliga tolkningar; hans version av ”Alborada del gracioco” liknar sålunda ingen annans. Mycket bra är också den tidigare nämnde Osborne, liksom Alexandre Tharaud (Harmonia mundi) och Louis Lortie (Chandos).
Coolast: Samson François.
Så har nykomlingen Chamayou något i detta gäng att göra? Absolut. Han har fått kritik på sina håll för att inte vara tillräckligt känslosam, men där skulle jag vilja hävda att han är i linje med Ravels intentioner. Däremot kunde han ibland vara lite subtilare och lite elegantare; och jag kan sakna magin i vissa stycken. Men det är mindre anmärkningar, och han lär knappast göra någon besviken. Dessutom säljs dubbelalbumet till ett mycket bra pris. Allra mest prisvärd är ändå boxen med Samson François, tre cd som även rymmer Ravels två pianokonserter. Det faktum att hans inspelningar har ett halvt sekel på nacken är inte heller något större bekymmer. För mig förblir ändå Thibaudet kungen i det här sammanhanget – om vi bortser från att den verkligen kungen förstås är Ravel själv.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
PS. Och om man nöjer sig med storverken Gaspard de la nuit och Miroirs plus Pavane för en död prinsessa – ja, då bör man inte missa Anna Vinnitskaja (Naïve).
