CD: Ravels kompletta musik för solopiano
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, december 13th, 2014
Maurice Ravel: Complete Solo Piano Works: Jeux d’eau, Miroirs, À la manière de Borodine, À la manière de Chabrier, Pavane pour une infant défunte, Menuet sur le nom d’Haydn, Menuet cis-moll, Sonatine, Le tombeau de Couperin, Prélude, Daphnis et Chloé /fragments symphonique), La valse, Gaspard de la nuit, Sérénade grotesque, Menuet antique, La Parade, Valses nobles et sentimentales (Hänssler Classic/Naxos). Speltid: 54’25 + 55’19 + 56:10.
Florian Uhlig (piano)
Betyg: 
–
Jag har ett antal inspelningar som säger sig innehålla Maurice Ravels samtliga verk för solopiano. Ändå rymmer de inte alltid exakt samma verk. Det kan ju synas egendomligt. Men det beror på hur man förhåller sig till verk som ursprungligen inte skrevs för piano och till verk som Ravel själv aldrig publicerade. Denna senaste utgåva, med Florian Uhlig, är den hittills mest generösa, vilket förklarar varför den behöver tre cd i stället för de vanliga två.
Maurice Ravel 1907 (foto: Pierre Petit).
Två av de medtagna verken har jag inte ens hört tidigare. Det rör sig om ett litet nyupptäckt preludium på 1½ minut och om en 19 minuter lång pianoversion som Ravel sammanställde ur musiken till baletten Daphnis et Chloé. Självklart har Uhlig också inkluderat pianoversionen av La Valse och den obskyra La Parade. Det senare rör sig om ett stycke som Ravel totade ihop till en privat tillställning; att man idag spelar in det på skiva hade antagligen gjort honom förtvivlad. Men Daphnis et Chloé-musiken är faktiskt en god anledning till att köpa denna utgåva – ja, faktiskt den tyngst vägande anledningen. Uhlig kan nämligen inte riktigt tävla med de bästa konkurrenterna i de kända verken.
Maurice Ravel 1912.
Ravel brukar lite slentrianmässigt klassas som impressionist. Men hans repertoar är långt vidare än så och har rötter i såväl klassicismen som romantiken. I ett verk som Le tombeau de Couperin anknyter han ju också direkt till barocken. Uhlig har tidigare ägnat sig en hel del åt Schumann och är nog som bäst när Ravel närmar sig romantikens uttryck. Han har svårare för den subtila elegans och distinkta klarhet som krävs i stycken som ”Le gibet” och ”Oiseaux tristes”. Jag saknar ett riktigt pianissimo och förmågan att dröja i musiken, att stanna upp, att pausera, att närma sig tystnaden – och fugan i Le tombeau de Couperin blir mer stolpig än rytmiskt intrikat. Uhlig tenderar att forcera och driva på, och han har svårt att återge de porlande vattenlekarna i Jeux d’eau och de lugna och glittrande vågorna i ”Une barque sur l’océan”. Att Ravel är en oöverträffad mästare när det gäller att återge vatten musikaliskt framgår inte alls på samma sätt som när t.ex. Jean-Yves Thibaudet sitter vid pianot (Decca).
Maurice Ravel 1925 – elegant som alltid.
Florian Uhlig är förvisso en skicklig pianist som ingalunda levererar några dåliga tolkningar. Han kan också dra fördel av ett utmärkt ljud, och Daphnis et Chloé är verkligen en bonus som heter duga. Men konkurrensen är hård. Förutom Jean-Yves Thibaudet (Decca) kan i första hand nämnas Jean-Efflam Bavouzet (MDG) – och därefter Alexandre Tharaud (Harmonia mundi) och Steven Osborne (Hyperion). Och om man nöjer sig med storverken Gaspard de la nuit och Miroirs, ja då bör man inte missa Anna Vinnitskaja (Naïve). Måtte hon spela in resten av Ravels verk också. För en sak är klar: hans pianomusik är ljuvlig, oemotståndlig och omistlig.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
