Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Det var en gång med Roland Keijser och Gösta Rundqvist

CD: Det var en gång med Roland Keijser och Gösta Rundqvist

Roland Keijser & Gösta Rundqvist: Det var en gång (DO Records/Plugged Music). Speltid: 72´42 + 72’14.

Roland Keijser (tenorsax, sopransax, bansuri), Gösta Rundqvist (piano), Niklas Wennström, Christian Spering, Sture Åkerberg (kontrabas), Johan Käck, Leroy Lowe, Fredrik Rundqvist (trummor)

Betyg:

Kulturdelen rekommenderar

Gösta Rundqvist kan nog kallas smått legendarisk och spelade i en rad olika konstellationer och med artister som Monica Zetterlund, Putte Wickman och Toots Thielemans. Vid hans sida på scenen stod också och gärna saxofonisten Roland Keijser, och det är på hans initiativ som detta dubbelalbum kommit till stånd. Med titeln Det var en gång, en låt av Keijser som avslutar det hela, antyds också att detta är ett slags minnesutgåva som dokumenterar ett gott samarbete som upphörde med Rundqvists död 2010. Det är också Keijser som står för de personliga skivkommentarerna. Det är ett stycke svensk jazzhistoria som bjuds, men en historia som är alive and kickin’.

Den första cd:n inleds med sex spår från 2005 där de två spelar duett – med Billy Strayhorns sanslöst vackra ”Chelsey Bridge” som höjdpunkt. Men här finns också ett i sammanhanget lite överraskande avantgardistisk stycke som deras egna ”Flageolettismo”. Annars hör vi de två kumpanerna i tre olika kvartettkonstellationer. Det rör sig om upptagningar från jazzklubbar i Stockholm, Uppsala och Borlänge; året är 1994. Här hittar vi också vad som nog är albumets mest lysande spår, nämligen Rundqvists egen ”One Heart”, en komposition inspirerad av en dikt av Emily Dickinson. Jag förmodar att det är den som börjar så här: ”If I can stop one heart from breaking, / I shall not live in vain”. Annars är det en blandning av Bill Evans, John Coltrane och The Great American Songbook (Cole Porter, Richard Rodgers).

Ja, det var en gång … men där fanns en mikrofon … och sedan levde musiken lycklig i alla sina dagar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree