Hem » Kulturdelen rekommenderar » Det evigt manliga med byxorna nere

Det evigt manliga med byxorna nere

Århundradets kärlekskrig hade nyligen premiär. Foto: Sören Vilks

Stockholms stadsteater

lilla scenen
Århundradets kärlekskrig (spelperiod mars – juni )
av Ebba Witt-Brattström
Regi och dramatisering: Nora Nilsson
Scenografi: Julia Przedmojska
Medverkande: Cecilia Nilsson, Lennart Jähkel, Gizem Erdogan, Daniel Nyström, Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase

När jag bänkar mig i salongen vet jag inte riktigt vad jag förväntar mig. En stunds underhållning kryddad med en voyeuristisk spaning i ett kulturellt kändispars kollapsade äktenskap. Båda med hög kändisfaktor och svansföring och därmed massmedietycke. Lite olustig till mods förstås, man vill framstå som att man moralistiskt står över lockelsen att på nära håll få beskåda begåvade människors  tillkortakommanden. Kulturmannen Horace Engdahl och kulturkvinnan Ebba-Witt Brattström finns med som skuggor till att börja med.
Det börjar som en boxningsmatch. Han med en bok och Hon med en MacBook intar sin ringhörna. Det finns inte det minsta hen över stämningen. De stirrar vaarandra i vitögat. Sedan vidtar hånfulla ögonkast, suckar, giftig gestik, ostentativa entrér och sortier; hela tiden med den andre i ögonvrån. Ackompanjerade av små utsökt utstuderade irritationsattacker på den andres förmodligen välbekanta smärtpunkter: Vem blir inte galen om partnern avslutar vinprovningens ceremoniella luktande och smaskande med att gurgla sig med vinslatten.

Replikerna faller allt elakare. Hon sa.Han sa. Elegant, rått, brutalt och barnsligt om vartannat.  Och förbannat svartroligt beskt ibland. Man tittar på klockan. Men så händer det något magiskt. Dramatiken strör sitt älvstoft över scenen. Det börjar smaka liv.  Och det episka maskineriet växlar upp. Och plötsligt handlar det om oss och våra relationer. Fy! Nora Nilsson har nämligen gjort ett genidrag. Hon låter två yngre par ta plats på scen jämte Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel och skapar en sorts allmängiltighet och en tidsaxel i parets äktenskap. Tvåsamheten förvandlas till en rasande polyfon uppgörelse där de kränkta känslorna laddas ur i alla stilarter och på alla anständighetsnivåer. Furierna rasar och vredens tigrar ryter. Replikerna letar efter puls att klösa.
Jag har nog aldrig sett en så effektiv gestaltning av äktenskaplig klaustrofobi. Till det bidrar Julia Przedmojskas scenografi i högsta grad. Hon har skapat en bakgrund  i form av ett rejält stycke gråmelerad marmorvägg i med en tydlig sprickbildning och en krackelerad sida. Och ställt in ett fult brunt avlångt bord med dito osexiga stolar som skapade för hierarkiska sammanträden i grå byråkratier. Väggen är vridbar och på baksidan finns ett infällt rosa fyrkant dit skrivbord och stolar förpassas och paren ockuperar tjattrande och vrålande och klättrande på väggarna. Det hela slutar med ett veritabelt primalskrik.

Dödsdansen virvlar vidare i ett lägre tempo. Alla försök till fysiska närmanden misslyckas. De slutar i en sorts famlande tangobrottning och martial art. Hatkärlek uttryckt i kropp. Ibland lyser det till av insprängda små lyriska dialogpartier som antyder att äktenskapet ingicks av kärlek och i hopp om en stödjande kreativ gemenskap där vardagsbördorna skulle fördelas rättvis. En gång var kärleken stor. Den tragiska insikten biter till. Varför blir det så? Och plötsligt är det över efter en tvagningsscen, kroppsligt vitmenande  och ett sista utbrott av kravlande fysisk närhet lämnar skådespelarna lite uppgivet scenen. 

Århundradets kärlekskrig skapar en flod av associationer till annan dramatik och litteratur.  Inte oväntat med tanke på att det är skrivet av en professor i litteraturhistoria. Hennes romantitel  kan väl ses som en hommage till Märta Tikkanens skandalsuccé Århundradets kärlekssaga, en feministisk klassiker. Jag stannar där. Ebba Witt-Brattström har slagit mig till nya insikter som jag vill fördjupa.  Män kränker kvinnor genom det gamla vanliga skamliga fittsnacket. Grab them by the pussy, oavsett om de vill eller inte.  Feministfitta  kallas Hon av sin partner och i alla träsktrollsfickor på nätet. Den kvinnliga kroppen är ett jävelstyg. Alltid fel på något sätt. Där går det att sätta in stötarna. De anklagas rutinmässigt för att samla på sin kränkthet. I vår kultur tycks kvinnor alltid på något sätt ses som konstitutionellt underlägsna.  Det svaga och opålitliga och känslostyrda könet. Ofta på ett omedvetet plan.
Kvinnan måste först och främst ta sig igenom denna kulturella schablon innan hon kan nå ut. Män tas däremot alltid på allvar från första stund. 
Det är inte så underligt. Vi lever i ett samhälle där det finns en mörk kulturell underström av ursinnigt kvinnoförakt med källflöden i de stora religionerna. Kyrkofäderna var till exempel helt klart kvinnohatare på en nivå som kräver en psykiatrisk diagnos. Men en liten touch av misogyni är aldrig helt fel i manssamhället.

Det är ett farligt förakt för i förlängningen är det fysiska och psykiska våldet aldrig långt borta.  Den man föraktar är det lättare att slå. Husagan lever fortfarande kvar på vissa håll i världen. Våld  i nära relationer är en endemiskt pågående våldsorgie i hela världen som tar alltför många kvinnoliv. Och står för en massa blåmärken och psykiska trauman som här.

Man hur blir Han kränkt av Henne. Jo, det kryper fram att Han är mest kränkt över att Hon inte längre tänder på honom. Att Hon förvägrar Honom sin kropp, är en mycket större kränkning än vad Han någonsin utsatt Henne för. Talade och sade Han.
Trots att  hela den känslomässiga överbyggnaden och förhållandet ligger i ruiner och efter alla sina kränkande omdömen förväntar Han sig ändå alltid ett gott knull. Han talar stolt om sin sexualitet som enkel, rättfram och robust. Den repliken föder en kanske lite rå skrattsalva hos den övervägande kvinnliga publiken. Står vi här inför det evigt manliga: en ideal fordran att alltid ha rätt att utnyttja sin kvinnas kropp. Tacka för det att våldtäkt inom äktenskapet är ett icke-begrepp i många länders lagstiftning.

Slutligen går det ett språktema i dagen i form av två verbala ”arior” som flödar fram ur Lennart Jähkels respektive Andreas Kundlers mun. Jöhkel testar ”fitta” ihop med en radda andra ord för att höja föraktets giftverkan.  Han hamnar i ”fittbajs” till sist. Och när orden fallerar övergår Kundler till en lång blablabla-diskurs med publiken. Språket tar stryk i alla krig och hamnar till slut vid semantikens nollpunkt och blir till läten. 

Stadsteatern, Ebba Witt-Brattström och Nora Nilsson bjuder på modern dramatik med en intensiv nukänsla, effektivt paketerad och lysande spelad som uppfordrar till debatt  och en kreativ förstöring av mansrollen även om den har kulturella förtecken.

Dixie Ericson är kulturskribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree