CD: Symfonier av László Lajtha
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 25th, 2017
László Lajtha: Symphonies Nos 3 & 4;Suite No. 2 (Naxos). Speltid: 74’15.
Pécs Symphony Orchestra, Nicolás Pasquet (dirigent)
Betyg:
–
Symfonin har aldrig stått högt i kurs bland ungerska tonsättare, men László Lajtha (1892-1963) utgör ett undantag. Han återkom med jämna mellanrum till genren och skrev sammanlagt nio symfonier, det sedan Beethoven magiska antalet. Naxos är i full färd med att återutge Marco Polos tidigare inspelningar av dem och diverse andra orkesterverk. Det är välkommet. Lajtha har hamnat i skuggan av Bartók och Kodály och kan behöva lite uppmärksamhet – även om han väl inte riktigt kan mäta sig med ”de två stora”, speciellt inte med Bartók. Men det är det ju få som kan.
Den 3:e symfonin (1948) är mörkt dramatisk och emotionellt starkt laddad och bygger delvis på musik som Lajtha skrev till en filmversion av T.S. Eliots pjäs Mordet i katedralen. Men man frestas också att se den som präglad av kriget och den omedelbara efterkrigstiden. I den efterföljande fyran från 1951 är det som om Lajtha velat befria sig från alla dystra tankar och slå upp fönstret mot sol och friska vindar. Det blev en ljus och lycklig symfoni som i Schumanns efterföljd fick den talande titeln ”Vårsymfonin”. Kanske den också sveper förbi lite som en angenäm vårvind utan att lämna alltför djupa intryck, även om det skira och älskliga allegrettot verkligen är en fröjd. Skivan har också plats för Svit nr 2 (1943), ursprungligen balettmusik, som närmast på minner om ”Vårsymfonin” med sin glada och utåtriktade här-vilar-inga-sorger-attityd.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
