Kokbok: Ture Sventon

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension onsdag, april 19th, 2017

Ture Sventons Kokbok

Björn-Inge Mossige-Norheim

Tragus Förlag. 142 sid

 

Det var bara en tidsfråga. Ja, så tänker jag i alla fall. Det ges ut väldigt mycket kokböcker i Sverige. Fler än en om dagen. De har alla möjliga vinklingar. Ett knippe recept går tydligen att utvinna ur vilket marginellt sammanhang som helst. Att just Ture Sventons skulle undantas från denna trend är ju en helt orimlig tanke. Dessutom är det mer på sin plats med en Ture Sventons kokbok än många andra kokböcker. Maten har verkligen en viktig och framträdande plats i böckerna om Ture Sventon.

Ture Sventon är författaren Åke Holmbergs, och i någon mån illustratören Sven Hemmels, skapelse. Han är en detektiv som förekommer i åtta romaner, en novellsamling, ett radiopjäsmanus samt några manus till serieberättelser. Några av böckerna har filmatiserats.

När man läser om Ture Sventon kommer man snabbt i kontakt med mat. Alla som är bekanta med Ture Sventon vet om hans förkärlek för temlor. Temla är Sventons speciella sätt att benämna en semla. Sventon läspar ibland när det gäller några få väl valda ord – pitol till exempel. En berömd replik är ju: ”Använd bara pitolerna i nödfall!”

Nu har Inge-Björn Mossige-Norheim vaskat fram 35 recept ur Åke Holmbergs böcker. Han har samlat dessa och en del kommentarer i en vacker liten volym utgiven av förlaget Tragus. Det är en kulturgärning. Sällan har väl en kokbok varit så efterlängtad. Tragus har redan tidigare gjort en stor insats när det gäller Ture Sventon. För ett par år sedan gav de ut Ture Sventon i guldgrävarens hus, ett radiopjäsmanus. Nu väntar jag och andra på en återutgivning av den svåråtkomliga novellsamlingen Ture Sventon i spökhuset.

Men hur är det med innehållet? Sventon äter visserligen en hel del i böckerna men är han en gourmet? Går Sventons mat att äta? Tja, en del av rätterna kommer från den del av det svenska köket som kanske inte är den mest tilltalande. Även om det serveras rårörda lingon till korvkakan förblir jag skeptisk till denna rätt och vissa andra. Temlorna (de fyllda) är jag med på och en del av de övriga rätterna också. Men korvkaka? Nja…

Maten har en särskilt framträdande plats i Ture Sventon i öknen. Där är det både temlor och korvkaka som gäller men framför allt de ”arabiska pastejerna” Beduinens hemlängtan och Kameldrivarens söndagsdröm. Dessa spelar en avgörande roll i historien. Nu har Inge-Björn Mossige-Norheim rekonstruerat användbara recept så att dessa nästan mytiska skapelser faktiskt går att tillaga.

Den i många böcker omtalade arabiska rätten Chepchouka (Herr Omars favorit) ställde till bekymmer för Mossige-Norheim. Här fick han lov att gå ännu mer på djupet. Så här skriver han:

”Chepchouka känns inte igen. Men nära i stavning och uttal finns shakshouka som, enligt matskribenten och kulturantropologen Claudia Roden, som sammanställt flera kokböcker från regionen, har sitt ursprung i Tunisien. (…) För att komplicera saken, finns det i Turkiet en rätt med snarlikt uttal, shakshouka, men med stavningen saksuka. Denna rätt är, till skillnad från shakshouka, helt vegetarisk.” Båda recepten är med i boken.

Efteråt passar det bra med en kopp arabiskt kaffe. Recept finns.

Åke Holmberg var en framstående språkkonstnär, associativ, lekfull och originell. Björn-Inge Mossige-Norheim gör honom heder med citat, konstruerade och rekonstruerade recept och sina egna kommentarer. Det hela har blivit en mycket njutbar bok.

Det lilla förlaget Tragus skickar inte ut recensionsexemplar hej vilt. Ture Sventons kokbok nådde mig genom en viss omväg. Stort tack till de inblandade.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion