CD: Tre nya album från norska Nakama Records
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, juni 21st, 2017
Akmee: Neptun (Nakama Records). Speltid: 34´33.
Erik Kimestad Pedersen (trumpet), Kjetil Jerve (piano), Erlend Olderskog Albertsen (bas) och Andreas Wildhagen (trummor)
Releasedatum: 22 juni 2017
–
–
–
–
Agnes Hvizdalek: Index (Nakama Records). Speltid: 47’13.
Agnes Hvizdalek (röst)
–
–
–
–
–
–
–
–
Christian Meaas Svendsen: Avin (Nakama Records). Speltid: 37’23.
Christian Meaas Svendsen (sång, gitarr), Vilde Alnæs (violin), Adrian Løseth Waade (viola), Kaja Fjellberg Pettersen (cello), Inga Margrete Aas (kontrabas), Henrik Munkeby Nørstebø (trombon), Espen Reinertsen (tenorsaxofon), Agnes Hvizdalek (sång)
–
–
–
De tre senaste skivorna från norska Nakama Records är onekligen av högst olika karaktär. En sak har de dock gemensam: ett slags kompromisslös attityd till det man gör.
Att kalla sig Akmee är lite kaxigt eftersom akme betyder höjdpunkt. Höjdpunkt eller inte, den norska jazzkvartetten, bildat 2013, är en spännande bekantskap. Konstellationen är densamma som hos en annan ung och framåt norsk grupp, nämligen Mongrel. Akmee är dock än brötigare än Mongrel och drar än mer åt avantgarde och friform. Ändå ska man kanske inte överdriva det där med friform, för även om melodier är en bristvara hos gruppen betyder inte det att det saknas struktur och riktning.
Erik Kimestad Pedersen kan låta trumpeten söka sig fram längs egna vägar, men Erlend Olderskog Albertsens bas och Andreas Wildhagens trummor lägger ofta en fast rytmisk grund som ger tyngd och riktning år spelet – och Kjetil Jerve på piano kan ibland utveckla en enveten minimalistisk rytmik.
Man ska inte låta sig luras av det första intrycket som möjligen är smått förvirrande; det visar sig nämligen att det här är fyra musiker som vet vad de vill. De går sin egen väg, men de håller sig på vägen och de har ett klart mål – och skivan växer för varje gång man hör den. Dessutom slås man av att Norge tycks ha blivit något av jazztrumpetarnas förlovade land. Kimestad Pedersen ligger i sitt spel och sin attityd definitivt närmare Nils Petter Molvaer och Thomas Litleskare än Arve Henriksen, men han har sin egen stil. Men det är faktiskt ingen trumpetare som gruppen säger sig vara inspirerad av utan saxofonisten John Coltrane.
Albumet heter Neptun, som havsguden och planeten, och anspelart på Neptunus tänkta makt över våra känslor och vårt undermedvetna. Kanske kan man se musiken som en djupdykning i mörka hav och som en färd genom okänd rymd.
Agnes Hvizdaleks album Index är en helt annan historia. En vid definition av musik är ”organiserat ljud”, och i den meningen kan man säga att det är musik som bjuds. Men om någon skulle be mig att ”sätta på lite musik” skulle jag förvisso inte välja Index, och om jag ändå gjorde det är jag rädd att de flesta skulle be mig att stänga av efter någon minut. Även om det rör sig om en alltigenom akustisk upptagning av Hvizdaleks röst plus en del andra naturligt förekommande ljud (det hela är inspelat längst ner i en 60 meter hög gammal fabriksskorsten i São Paulo) går tankarna lätt den elektroakustiska och elektroniska musik som man experimenterade med på 1960-talet. Jag kan tänka mig många reaktioner på den här skivan. En blir förbannad och en annan fascinerad, om inte annat så av konceptet. Det är svårare att tänka sig någon helt likgiltig. Men i längden finns ändå risken att man blir smått uttråkad.
Om Hvizdalek använder den mänskliga rösten som ett slags ljudgenerator och ljudprocessor så placerar sig i stället Christian Meaas Svendsen på albumet Avin inom den norska vistraditionen, även om han naturligtvis odlar ett modernare tonspråk än Alf Prøysen och Finn Kalvik. Det är lågmält men med suggestiva upprepningar och med talade avsnitt som drar åt poesi reciterad till musik. Arrangemangen är snygga och bland annat en trombon bidrar till den speciella klangen i dessa visor visor om kärlekens död och återfödelse.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
