Hem » Krönika » Brodskys ”I ett och ett halvt rum”

Brodskys ”I ett och ett halvt rum”

För trettio år sedan tilldelas Joseph Brodsky Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”För ett vittfamnande författarskap präglat av tankeskärpa och poetisk intensitet”.

För att påminna om detta omistliga författarskap reflekterar Norman Sandén över hans essä I ett och ett halvt rum som ingår i boken Att behaga en skugga från 1985.

Att behaga skuggor är en lika vanlig som bitter erfarenhet för människor som har tvingats i exil. I essän I ett och ett halvt rum exemplifierar Joseph Brodsky på ett briljant sätt hur han och hans i Sovjetstaten kvarboende föräldrar för att få träffas ännu en gång medan de lever tvingas till en jakt på fantomer, ständigt med lika nedslående resultat. Hur kommer man på mänsklig samtalsnivå med tjänstemän som av ett totalitärt system berövats såväl inlevelse- som initiativförmåga? Svårigheterna blir alldeles särskilda om saken involverar en man som Brodsky, vilken en gång för alla befunnits olämplig för det utopiska enhetsbygget och därför aborterats från samhällskroppen. Hans litterära verksamhet sågs som ytterligare en bekräftelse på statsideologernas dekret om den judiska minoritetens genetiska röta, varför även föräldrarna tvingades manövrera grannlaga och med stor förslagenhet inte bara vad gällde utresetillstånd utan även till vardags. Trots ihärdiga försök lyckades det inte heller för son och föräldrar att utverka något mötestillfälle.

Essän är ett resultat av ett klarsynt sorgearbete. Brodsky förmår transformera sin besvikelse och smärta till en kreativ kvalité då han, via till föräldrarna knutna minnen och hågkomster, ser tillbaka för att söka sig fram till en förståelse och acceptans av att vara just den han är, just där han befinner sig. Det fantastiska är att det för Brodsky, i denna essä med sin stillsamma men i varje ord laddade berättarteknik, lyckas att förmedla inte enbart livskunskap, utan också att koncist beskriva sovjetisk vardag samt att ge en kärleksfull bild av en stad, dess anda och speciella karaktär, allt med utgångspunkt i det faktum att familjen tilldelades en av staten uppmätt och reglerad bostadsyta, den för oss västeuropéer främmande enheten ”ett och ett halvt rum”.

Precis som minnet arbetar med hjälp av plötsliga hågkomster och detaljer ur ett helhetsflöde skapar

Joseph Brodsky 1940-1996

Brodsky kontinuitet i sitt livsförlopp med hjälp av de minnesbilder som speciellt förhåller sig till föräldrarnas omständigheter och personligheter. Han är, med tanke på sin exilposition, sällsynt befriad från nostalgiska övertoner och vänder istället sina reflexioner utåt, framåt. Förmodligen är hela tanken att med tillvaron, säger han, att det inte skall finnas något kontinuum av någonting. Inget liv är slutligen avsett att bevaras. Vi är process, endast så länkas vi till evigheten. Han återkommer ofta till bilden av fadern som fotograf. Han anser minnets brottstycken förmer än fotografier i ett album när det gäller att värja sig för en alltför kumulativ, generaliserad minnesbild. I smaken för detaljen arbetar minnet på samma sätt som konsten. Heltäckande återerinring saknar grund, bättre då att nysta i oberäkneliga blixtbelysningar. Det är erfarenheten som framkallar dessa fördröjda bilder, som blinkningar utväxlade över tidsdimensionen. Essän är upplagd som fyrtiofem sådana ”minnesexponeringar” som sedan framkallats, retuscherats och fixerats i författarens verbala laboratorium, och som lagda på rad bildar ett kontinuum, en besvärjelse mot intigheten och döden. Han föredrar att göra det på engelska, ett språk som i föräldrarnas och den egna saken inte komprometteras i egenskap av verktyg i egenskap av verktyg för det sovjetiska experimentet. ”Det är”, säger han, ”en flyktväg från det statliga krematoriets skorstenar. Visserligen kan ingen penna lappa ihop de döda, men jag skriver därför att dessa privata minnen inte ligger i statens intresse.”

Norman Sandén

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree