Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Sånger till orkester av Gustav Mahler

CD: Sånger till orkester av Gustav Mahler

Gustav Mahler: Song Cycles (Lieder eines fahrenden Gesellen; Rückert-Lieder; Kindertotenlieder) (Pentatone/Naxos). Speltid: 61’35.

Alice Coote (mezzosopran), Netherlands Philharmonic Orchestra, Marc Albrecht (dirigent)

Betyg:

Vilken glad överraskning! Jag hade ärligt talat inte förväntat mig att tolkningarna på den här skivan skulle vara så bra som de är. Och vad själva musiken beträffar – ja, så mycket vackrare än så här blir det inte.

Gustav Mahlers ”Ich bin der Welt abhanden gekommen” tillhör de där sångerna som inte går att värja sig mot. Oändligt sorgsen. Oändligt resignerad. Oändligt vacker. Den ingår i Rückert-Lieder (1902) en av Mahlers tre sångcykler. Som namnet säger rör det sig om tonsättningar av Friedrich Rückert som levde 1788–1866 men var mäkta populär även i början av 1900-talet. Det är också han som svarar för texterna till Kindertotenlieder (1904). Till sin första sångcykel, Lieder eines fahrenden Gesellen (1885), skrev däremot Mahler egna texter.

Sångerna framförs vanligen av en mezzosopran eller en bariton. Personligen föredrar jag det förra, då manliga sångare – även sådana som Dietrich Fischer-Dieskau och Thomas Hampson – kan framstå som för dominanta och ”burdusa” för att förmedla stämningarna av sorg och melankoli. Min favoritinspelning är sedan många år den med dame Janet Baker och Philharmonia Orchestra under sir John Barbirolli (EMI). Det vill till för att kunna utmana den eller för att ens kunna jämföras med den på ett seriöst sätt. Så det är en stor sak när det dyker upp en ny inspelning som faktiskt har sådana kvaliteter.

Alice Coote

Den brittiska mezzon Alice Coote är en värdig arvtagare till Janet Baker med en underbart vacker röst och känsla för såväl dramatiken som svårmodet i dessa både hjärtslitande och vemodiga sånger. Och Marc Albrecht och Nederländska filharmonin svarar för ett orkesterspel med motsvarande kvaliteter. Det är paradoxalt att så så mycket sorg kan generera så mycket lycka hos lyssnaren – men sådan är musikens makt.

Coote och Albrecht kommer definitivt inte att förpassas till en kartong i garderoben eller på vinden utan placeras lätt tillgänglig i skivhyllan – även om det vid det där bekanta öde ö-valet trots allt skulle bli Baker och Barbirolli som fick följa med. Men som tur är ställs man ju i praktiken inte inför sådana val.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Fem cd Baker.

PS. Janet Bakers inspelning kan eventuellt vara svår att få tag i, men den finns också i två boxar som dokumenterar hennes gärning, en med 5 cd och en med hela 20 cd.

Tjugo cd Baker.

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree