CD: Orkesterverk av Anders Nilsson
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 24th, 2018Anders Nilsson: Piano Concerto*; Zarah Suite; Symphony No. 4; Chaconne for solo piano* (dB Productions/Naxos). Speltid: 76’42.
Martin Sturfält (piano)*, Västerås Sinfonietta, Eva Ollikainen (dirigent), Gábor Takács-Nagy (dirigent)
Betyg:
Förra året skrev jag om Cecilia Zilliacus inspelning av Anders Nilssons violinkonsert, en konsert som var ”melodiös och lättillgänglig” men också uttrycksfull och med ett känslomässigt djup som berörde. I The Gramophone jämfördes Nilsson med Prokofjev och Britten medan MusicWeb International fick Sibelius och Tjajkovskij i tankarna.
Nu är Nilsson tillbaka med ett nytt album som presenterar honom i helfigur. Pianokonserten (1997) börjar försiktigt dröjande men tar snabbt fart med snabba och energiska staccato-rytmer. Glesa sparsmakade texturer står mot täta, och pianisten växlar mellan vila och attack. Efter ett eftertänksamt largo med mörkare klanger kommer en final fylld av vital energi och med ett resolut slut – och Martin Sturfält visar sig ha de stålfjädersfingrar som krävs för solostämman. Han återkommer i den brett anlagda Chaconne (2015) för solopiano som avslutar albumet.
Zarah-sviten (2008) bygger, som man kanske kan ana, på Nilssons opera om Zarah Leander. Men verket står på egna ben och bildar ett slags omväxlande rapsodi med marschrytmer och dansmelodier: här finns till exempel en antydan om en valse triste och en härlig tango (som i operan dansas av Leander och Goebbels). Den här sviten borde vara en önskedröm för varje orkester som vill spela ett modernt svenskt verk av lagom längd – och som garanterat kommer att gå hem hos publiken.
Albumets tyngst vägande bidrag är ändå den klassiskt fyrsatsiga 4:e symfonin (2016). Den visar tonsättaren från hans mer romantiska sida, inte minst i det vackert sångbara och expansiva adagiot som sedan följs av en kraftfull final. Det är inte så ofta vi begåvas med en ny stor svensk symfoni av den här kalibern, och det är extra roligt att den så snabbt blivit tillgänglig för alla. Inte helt oväntat är det Västerås Sinfonietta som står för framförandet. På ett föredömligt sätt har västeråsarna profilerat sig genom att våga ta sig an nyskriven svensk musik.
Anders Nilsson, som bland annat haft Hans Eklund som lärare, har ett personligt och modernt tonspråk som vilar på traditionens grund. Violinkonserten och verken på denna cd borde garantera ett rejält och välförtjänt publikt genombrott.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion