Roman: Nattetid under stenbron av Leo Perutz

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, mars 26th, 2018

Nattetid under stenbron

Leo Perutz

Översättare: Sven Christer Swahn

Efterord: Hans-Harald Müller

Nilsson förlag. 293 sidor. Har utkommit.

 

”Den gröna musan” talade man om runt sekelskiftet och avsåg då den mytomspunna och alkoholstinna gröna dryck som bringade författare och konstnärer fröjd och fördärv. På Café Slavia i Prag hänger Viktor Olivas målning ”Absintdrinkaren” från 1901, där musan sitter som ett grönt spöke på kafébordet medan den skäggige gästen på sin Thonetstol stirrar tomt framför sig och verkar mer spritifierad än inspirerad. Men Absint är också namnet på bokförlaget Nilssons klassikerserie. Den bör man hålla ögonen på. Förra året gav man ut Nattetid under stenbron av Leo Perutz i Sven Christer Swahns översättning från 1983. Det är en helt underbar roman.

Det är tveksamt om man kan räkna Leo Perutz (1882–1957) till de Pragjudiska författarna; han föddes visserligen i Prag, men familjen flyttade till Wien när han var arton år. Så han kom inte att hänga på Café Arco med generationskamraterna Kafka och Brod och Kisch och Werfel. I ställer hamnade han på Café Museum och Café Central i den kejserliga och kungliga huvudstaden med litteratörer och konstnärer som Peter Altenberg och Alfred Polgar och Oskar Kokoschka. Men som Kafka en gång uttryckte sig om Prag: ”Denna lilla mor har klor.” Mycket riktigt återvände Perutz till barndomens och uppväxtens stad i sin roman Nattetid under stenbron. Han började skriva på den 1924 men fick problem och kunde fullborda den först efter 27 år – och i det här fallet får man vara tacksam över Prags moderliga klor som inte släppte taget om honom.

Det rör sig om en historisk roman från kejsar Rudolf II:s tid. Det är också den tid som förknippas med rabbi Löw och hans golem, med alkemisterna i Guldmakargränd och med astronomen Johannes Kepler. Rudolf var känd för sina esoteriska och konstnärliga intressen, sitt kuriosakabinett och sin djurpark – en man som gjord att väva sällsamma historier kring. Vi rör oss alltså runt sekelskiftet 1600 då arvet från hussiterna ännu lever och skaver mot katolicismen och den föraktade judiska enklaven är förpassad till ghettot i Prag. Men även en jude kunde accepteras om han var en rik köpman vars tjänster man kunde behöva; pengar luktar som bekant inte.

En sådan köpman var Mordechai Meisl, mannen som lät bygga det judiska rådhus som ännu kan beskådas i Prag. I romanen blir hans öde blir redan från unga år olycksaligt förbundet med Rudolfs. Ty sådan är Perutz metod: den historiska verkligheten är till för att avlockas sina hemligheter och dolda sammanhang Om en nykter och nitisk källkritiker har invändningar visar det bara på en bristande insikt om de krafter som ytterst styr världens gång och som bara kan förstås som poetisk sanning. Men alla som förekommer i romanen har naturligtvis inte vandrat på jorden, i alla fall inte i vanlig bemärkelse. Dit hör målaren Vojtěch Brabenec, alias Brabanzio – som ändå tycks vagt bekant då han framstår som något av en böhmisk Caravaggio. Först blir man kanske förvånad och undrar om det verkligen är en roman man läser. Varje kapitel tycks börja en ny historia, men efter hand märker man att personer kommer tillbaka och att motiv vävs samman – och till sist sluts cirkeln.

Perutz odlar en stil som ibland ligger nära krönikan men oftare legenden, sagan och sägnen. Den ena sällsamma historien följer på den andra och vi förs från slottets salar och gemak till judestadens trånga och slingrande gränder där det även händer att de döda stiger upp ur sina gravar. Tonen kan vara humoristisk men också poetisk och drömsk som när kejsaren möter sin älskade Esther nattetid under stenbron – utan att någon av dem är där.

Denna oavlåtligt fascinerande och vackra roman frammanar en hel epok genom sina suggestiva och fantasifullt labyrintiska berättelser. Men den växer också till en betraktelse över det förunderliga i att leva som människa på jorden.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.