Syndabockar, mediala dumskallar och versfötter

Inlagd av Dixie Ericson Dixit tisdag, juli 3rd, 2018

Det svenska landslaget är ett fantastiskt team. Välorganiserat och taktiskt ut i fingerspetsarna. Och det har bara blivit bättre. Det luktar kvartsfinal med en diskret arom av semi. Defensiven är den hållfastaste jag någonsin sett.  Och så kom då offensiven i gång mot Mexiko. 3-0 var något i underkant. Ett Mexiko som slagit Tyskland. Som i sin tur slagit Sverige med 2-1 i zona cesarini, som italienarna kallar en matchs döende minuter. Ett tyskt frisparksmål som kändes som en blydagg i skallen.
Men smärtan skakade spelarna snabbt av sig och kom ut på planen utan tövan och med turbon på. Mexiko var chanslösa och gruppsegern var ett faktum. En högoddsare i sig. Och ett trött, trögt och stukat tyskt Mannschaft försvann i ett  slukhål. Inte ens en skugga av det eleganta och snabbfotade Tybskland som besegrade Brasilien med 7-1 i semifinalen för fyra år sen.

För två år sedan skrev jag följande i en Kulturdelen-krönika som handlade om Euro 2016. 

”Mittbacken Granqvist var magnifik i det svenska försvaret liksom coole Isaksson. Granqvist kunde ha fått en straff i matchens döende minuter. Han är ingen tekniker men en effektiv defensiv urkraft som likt ryssen Kulneff i Runebergs Fänrik ståls sägner gillar ”att kämpa, kämpa nätter, dar, det var honom blott tidsfördriv”. Precis som Milans och Gli Azzurris Gattuso eller ÖSK:s försvarsikon  ”Totten” Gustavsson. Kämpar av renaste vatten som spelade med hela sin varelse och aldrig gnällde.”

Ironiskt nog kunde Sverige ha gått vidare också från grundspelet i Euro 2016 med det flyt Sverige hade i de avgörande VM-kvalmatcherna mot Italien. 1-1 mot Irland sög, och de både 0-1-förlusterna mot Italien och Belgien kunde lika gärna ha slutat tvärtom. Zlatan verkade förströdd och utan sedvanlig skärpa framför målet.  ”Granen”, som han kallas idag, har utvecklats ett stycke till som spelare och är en dynamo och ännu tydligare ledargestalt i nye förbundskaptenens Janne Anderssons gedigna lagbygge.

Många talar om 94-vibbar. Jag känner inte några sådana. Fotbolls- och medievärlden är så förändrad. Spel- och alkoholindustrin ges tillfälle att skapa ett falskt lyster kring förödande och tomma livsstilsmönster som slår ut alltför många människor –  och skär guld med täljknivar utan att tvingas till något moraliskt ansvar för den illusionernas och förgiftningens marknad de skapar. Detsamma gäller de kändisar som hjälper till att kränga  speldjävulen.  Det luktar ölstinna rapar om fotbollen. Pengar kallades djävulens träck av en del medeltida tänkare; det ligger något i det. Det står en lätt skitdoft kring fotbollsindustrin och dess korrupta gubbslemmiga överbyggnad, FIFA. Själva spelets lyster kan ännu dölja skitlukten hjälpligt.
Krigsförbrytaren  Putin sitter på läktaren tillsammans med andra tvivelaktiga höjdare och slickar i sig pr-effekterna av väl placerade mutpengar. Ryssland är ju vidare till kvarten. Lillefar Putins förtjänst givetvis och utan att behöva mickla med urinproven. Allt medan hans flyg öser bomber över människor i Syrien.

Dessutom tog mig Jimmy Durmaz’ öde hårt. Det värsta jag kan tänka mig är att pressas till att bekänna min lojalitet offentligt för någon abstraktion som Gud, konungen eller fosterlandet.  Durmaz har förtjänstfullt gjort nästan femtio landskamper i det SVENSKA landslaget. Det är stort för mig. Han började sin karriär i en klubb som jag också representerat, BK Forward i Örebro.
Allt han gjort sig skyldig till var att sin plikt likmätigt försöka stoppa en tysk spelare på väg in i det egna straffområdet och råkade orsaka en frispark som sedan tyskarna gjorde segermålet på. Sådant hör till fotbollens vardag.

Men nu behövde nationen en syndabock och det blev Durmaz. Rasister tog tillfället i akt och kastade sig  över honom i de sociala medierna och hotade både honom och familjen. Frågan är hur många det var. Jag blir alltmer misstänksam mot medierapporteringen om innehållet i sociala medier. Skiten som dyker upp där kanske inte alltid flödar så ymnigt som det verkar. Medierna gillar att skapa konflikter och flödigt rapportera det udda och ondskefulla också i liten skala. En hat- och hotfull rasist är självklart en för mycket ur Durmaz perspektiv.  Jag blev slokörad också av landslagets slafsiga manifestation mot rasism som fick sin slutkläm i den stilistiska horrören ”Fuck rasism”.  Detta stilförstörande ”fuck” är ett engelskt obscent och vulgärt ord med rötterna i germanska verb med betydelsen gno, gnida och gnugga. I modern engelska är det starkt tabuerat, därför att det syftar på sexuella aktiviter, där det som bekant understundom gnuggas, gnids och penetreras här och där. Just styrkan i tabut är inte många svenskar medvetna om, verkar det.

En annan förändring sedan det mytiska 94 är den mediala utvecklingen mot allmänt tyckande och den explosiva tillväxten av ordstinna experter, krönikörer och bloggare som saliverar åsikter och tyckande utan intellektuella tvekljud. De ska ju förklara hur det gick som det gick. Ett inte så litet uppdrag i ett så komplicerat och snabbt spel som fotboll, där bollen ibland är väldigt rund och slumpen spelar en stor roll. 

Somliga läser till med ibland spelarnas tankar och avsikter och de löpande beslut spelaren fattar under spelets gång.  Dessutom har verbala flåbusar dykt upp i allt högre grad också  i den etablerade medievärlden och i fotbollsindustrin där de ägnar sig åt personangrepp, felfinnande,  betygsättning och fördelande av skam. Durmaz beskylldes för slarv och dumhet i tjänsten ibland med lätt hånfulla och nedsättande ordvändningar av delar av detta etablissemang, där en del är rena dumskallar när det gäller fotboll. Durmaz borde skämmas helt enkelt och till råga på allt heter han inte Svensson. En del stödjer sitt resonemang på att Sebastian Larsson blev vred över fällningen. Än sen då…
Till och med på DN:s ledarsida fick Durmaz en klapp på huvudet och en dumstrut.
”Nittiofyra minuter in i lördagens VM-match gjorde den svenske fotbollsspelaren Jimmy Durmaz något dumt: Han fällde en tysk spelare. Domaren blåste för frispark. Det är berättelsen om hur Tyskland lyckades göra sitt vinnande mål.”
Så heter det självsäkert i det inledande stycket i en signerad ledarkommentar.

Orsakssammanhangen i fotboll är dock mycket mer komplicerade än så, vilket vännen Pelle Blohm visade i en kommentar på Facebook nyligen. Det behövs mycket liten eftertanke för att inse det. Varje ögonblick i spelet innehåller många möjligheter och varje ingripande kan leda till ett otal följdverkningar varav blott en förverkligas. Förenklingar är farliga både i analys av fotboll och politik.

Än är fotboll världens vackraste spel. Det innehåller allt som vi som människor möter i livet och lite därtill och med sin egna ritualer och sin egen liturgi där kropparnas skönhet, styrka och spänst spelar en stor roll.

Men tröjdragningar och filmningar hotar att ta död på det liksom den nya outsourcade fotbollsjuridiken VAR som bär på fröet att  utvecklas till en ren glädjedödare och få allt fler uppgifter i något sorts försök att skapa en exakt justis. Mot överkommenterandet utan sälta, men rik på överdrifter, plattityder och det indefinita pronomenet  ”man” hjälper muteknappen.

Matcherna har  ibland Shakespearska dimensioner. Som åttondelen mellan Japan och Belgien. Vilken peripeti, vilken ödesomkastning. Ett disciplinerat och effektivt Japan släppte en till synes  säker 2-0-ledning en bit i den andra halvleken då Belgien irrade omkring i idébristens öken. Men kvitteringen gick i ett huj i form av  två nickar och dödsstöten kom i matchens sista minut i en femsekunders spelsekvens från den belgiska målvaktens utkast till dess bollen smet in det japanska målet. Adjö Japan! Som ironiskt nog tagit sig vidare tack vare färre varningar än Senegal. Men som i den sista gruppspelsmatchen mot Polen på ett farsartat sätt gjorde narr av den djupare fotbollsetiken som kräver att ett lag ska spela för fullt i alla matcher. Det var inte bara japanerna som bröt mot denna heliga regel i sista omgången av gruppspelet. Man kan säga att Japans uttåg är en sorts poetisk rättvisa. 

Det var plågsamt att se de spanska matadorerna håglöst tiki-taka sig mot undergången och i en sorts resignation låta det ryska laget få chansen till fotbollens ryska roulette: straffavgörande som spanjorerna följdriktigt förlorade. En fotbollskultur som förlorat sin vitalitet;  aldrig mer får jag se Iniesta i de stora matcherna. Ett spelgeni som ser ut som en vänlig bankkamrer från en 50-talsfilm. Messi och hans Argentina är också ute En introvert fotbollskonstnär som inte verkar trivas i VM-formatet. Liksom vackre och lätt tjuriga fotbollsprinsen Ronaldo, en  skattesmitare i stort format som gärna visar sina ekvilibristiska fotbollskonster och sitt nakna torso med bukmuskulärt sexpacksunderstöd och sina skulpturala lår när han fyrar av sina precisa frisparkar som nog dyker upp i en del målvakters mardrömmar.  

Och så möter vi  alla tragiska gestalter som gör sitt allt och mer därtill. Som ”självmålare” som tränat fotboll ett helt liv och drabbas av det oblida ödet att omedvetet råja  styra bollen in i eget mål. Eller som det danska målvaktslejonet  av ätten Schmeichel som fredade sitt mål med frenesi och skicklighet mot Kroatien och tog danskarna till förlängning och straffavgörande  genom att rädda mittfältsgeniet Luka Modrics straff precis i matchslutet och knipa  flera straffar i straffslagningen men som ändå fick se sig och sitt Danmark bli utslagna av de bollbegåvade fotbollscynikerna från Balkan.

Den  kontroversiella italienska kulturgiganten, Piero Paolo Pasolino – regissör, poet, författare och journalist – såg fotbollen som det sista sakrala inslaget i den av kommersialismen och tv-mediet likriktade moderna italienska kulturen. Han spelade själv fotboll och såg den bokstavligen som ett språk för både  spelets prosaister och poeter. Och målet som fenomen var för honom en epifani, en mystisk uppenbarelse. Den främsta målgöraren var sitt lands bästa poet enligt Pasolini

Granqvist är alltså vår  nationalpoet? Vilka  versfötter kommer vi att få se mot Schweiz. Tunga trokéer eller jazziga jamber? Värmlänningarna Berg och Toivonen har kanske Fröding  i tröjärmen och bjuder på dans bort i vägen och det blir tjoh och det blir hopp och det blir mål! Eller så kommer Forsberg forsande som ett yrväder (dock utan höganäskrus i en livrem om halsen) med handen knuten och krutet torrt och förvandlar alplandets försvar till en schweizerost. Och Sverige kilar morskt iväg mot kvartsfinalen och hägrande medaljer.      

 Dixie Ericson är kulturskribent