CD: Dreamer med Joel Lyssarides
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, augusti 23rd, 2018
Joel Lyssarides: Dreamer (Prophone Records/Naxos). Speltid: 49’43.
Joel Lyssarides (piano), Niklas Fernqvist (kontrabas), Rasmus Svensson Blixt (trummor)
Betyg:
Releasedatum: 24 augusti 2018
–
Efter att ha medverkat på Kristin Amparos A dream gör Joel Lyssarides nu skivdebut under eget namn med albumet Dreamer. Man talar ju ofta om ”lovande debutanter”, men det skulle i det här fallet kännas fånigt. Joel Lyssarides är nämligen inte ”lovande”. Han är redan en fullfjädrad jazzpianist och låtskrivare. Men så har faktiskt 26-åringen redan varit verksam i tio år och spelat med såväl Silvana Imam som med Anne Sofie von Otter, vilket också säger något om hans spännvidd. Här svarar han för i stort sett alla kompositioner men överraskar också med en riktigt delikat version av ”When you wish upon a star” från Disneys Pinocchio.
Joel Lyssarides. Foto: Karl Gabor.
Enligt pressreleasen är Lyssarides influerad av flamenco och americana, av Skrjabin och Piazzolla och av den ”östeuropeisk-grekiska ådran med orientaliska halvtoner”. Det sistnämnda kan förklara varför man ibland tycker sig höra en viss släktskap med tonsättaren Eleni Karaindrou och med jazzpianisten Vassilis Tsabropoulos. Men så mycket flamenco och tango nuevo kan jag inte påstå att jag hör på skivan, om man nu inte lyssnar in lite Piazzolla-stuk i ”Self portrait”. Snarare finns här en dos fransk melankoli som borde få en och annan fransk filmregissör att vilja lyfta på luren och diskutera ett kontrakt. Och jo, nog händer det att även Jan Johanssons ande svävar över pianot.
För sin skivdebut har Lyssarides valt att profilera sig inom den klassiska jazztrions domäner och lierat sig med Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Svensson Blixt på trummor. De trivs uppenbarligen förträffligt tillsammans. Men tro inte att de går i Esbjörn Svenssons, Bobo Stensons, Per Henric Wallins eller Lars Janssons fotspår – för att nu nämna några svenska föregångare inom genren. Lyssarides och hans vänner har sin egen stil och sitt eget idiom. Mycket är mjukt melodiöst och liksom vänligt vackert, men här finns också inslag med ett starkt rytmiskt driv. I grund och botten framstår Lyssarides som en romantiker, men en romantiker som nyfiket nosar sig fram i samtiden. Det man kan önska till nästa album är att trion vågar sig ut på lite farligare marker och utmanar sin säkerhetszon. Men Dreamer är en alldeles osedvanligt mogen och helgjuten skivdebut som jag redan lyssnat på flera gånger utan att tröttna och som jag helt klart kommer att återvända till.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
