Simone de Beauvoir – filosof, forskare, författare – alltid aktuell.
Essä onsdag, mars 27th, 2019
På Internationella Kvinnodagen 8 mars var jag sjuk och kunde jag inte delta i något evenemang. I stället började jag en omläsning av Simone de Beauvoirs Det andra könet.
Den senaste, översatta utgåvan omfattar 800 sidor (Norstedts 2018). Åren har gått och jag känner mig mer mogen att upptäcka och förstå denna perspektivrika och djupgående filosofiska, kulturella och politiska analys av relationen mellan män och kvinnor genom tiderna. Ingen kan undgå att imponeras av bredden och djupet i Beauvoirs bildningsarsenal och de kunskaper som vi i dag kan hämta i hennes utmanande skrift.
Hon föddes 1908 i Paris och gick ur tiden 1986 efter att ha väckt världen och kvinnofrågan och belyst patriarkatets olika skeden. Det andra könet utkom 1949 då Simone var 41 år.
Resultatet: Ett uppvaknande och en väckelse som ännu varar, en bakgrund till meetoorörelsen och många av dagens feministiska röster. Så här inleder hon:
”Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan, ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna och det är inte nytt…Ändå talar man fortfarande om det.”
Med sin bakgrund som filosof, författare och journalist var Beauvoir en självklar röst i de intellektuella och konstnärliga kretsarnas Paris. Trots den manliga dominansen och sin relation med centralfiguren Jean Paul Sartre var hennes bidrag som journalist och författare i den politiska och litterära debatten omfattande.
Som romanförfattare är Beauvoir mindre känd. Nu kan vi möta hennes äktenskapsskildring Den brutna kvinnan (Ellerströms, översättare Kristoffer Leandoer, 2018).
Jaget i berättelsen är den dagboksskrivande hustrun i ett ”fritt äktenskap”. Dagboken speglar en process av upplevelser och reflektioner. Hustrun har dragit sig tillbaks från det egna yrkeslivet och för att ägna sitt liv åt mannen, barnen, hemmet och vänkretsen.
Hustruns dagbok omfattar ett och ett halvt år av flitigt noterande. Hennes skrivande föder en inre dialog – om hemmafrurollen, relationen till döttrarna, kärleken till maken, till väninnorna. Svartsjukan ruvar trots att hon ”unnar” maken den överenskomna friheten.
Reflektioner över valet att lämna sitt eget yrkesliv och sätta familjen och den framgångsrika maken i centrum, bli hans stöd, dyker upp. I relationerna med de två döttrarna och vänkretsen försöker hon skapa mening i sitt liv och känna sig behövd. Hennes ständiga pendling mellan övergivenhetens ångest och försöket att acceptera makens fasta beslut att leva sitt dubbla kärleksliv tär och leder fram till osäkerhet om henne själv och sin identitet.
”Jag vet ingenting längre. Varken hurudan jag är eller hur man borde vara. Svart och vitt sammanblandas, världen är en formlös substans och jag har förlorat mina konturer.”
Konstaterar hon i den sista anteckningen.
Paret är, liksom Beauvoir och Sartre, moderna människor har ömsesidigt har accepterat det äktenskapliga, fria kontraktet. För Beauvoir var kanske boken ett sätt att bearbeta den egna kärleksrelationen.
Hon gör det i en berättelse som kommer läsaren nära. Hustruns röst och inre dialog talar trovärdigt ur dagbokstexten.
Frågan om tro och otro i parrelationer har följt människans sedan urminnes tider. Åren har gått sedan Den brutna kvinnan först kom ut men boken är aktuell för vår tid och väcker perspektiv som kan ge igenkänning hos dagens älskande i myllret av familjebildningar och könsrelationer.
—
Marianne Freyne-Lindhagen
