Hem » Essä » Volvo och språket

Volvo och språket

Han växte upp i en gul tegelvilla granne med Volvofabriken i småstaden Köping. Samtidigt som han flyttade därifrån gjorde en etnolog från Stockholm en fältstudie inne på fabriken. Men det var först två decennier senare, när han själv börjat skriva en avhandling om Köpings kvinnliga riksdagspionjär Agda Östlund, som han upptäckte Eva Fägerborgs berättelse från hans gamla hemstad. Perspektivrikedomen i kombination med det ofta kristallklara språket ger Fägerborgs avhandling poetiska kvaliteter, menar Magnus Gustafson, doktorand i historia vid Malmö universitet.

En fabrik är en plats som karakteriseras av att endast vissa människor har tillträde: de anställda samt besökare som har ärenden. För alla andra är den stängd. Fabriker blir på så sätt främmande fysiska världar, otillgängliga öar i landskapet. Volvofabriken i småstaden Köping i Västmanland är en sådan ö.[1]

Så skriver etnologen Eva Fägerborg i sin avhandling Miljoner och my. Kunskapssyn och tänkande på en verkstadsindustri (1996) som bygger på fältarbete inne på Volvo Lastvagnar i Köping under några år i början på nittiotalet.[2] Hon genomförde sin undersökning under en omvälvande tid. Den svenska industrin befann sig i kris. Volvo, som hade svårt att hävda sin plats på exportmarknaden, sålde ut sina engagemang i andra branscher, och fokuserade på kärnverksamheten. Uddevallafabriken, en modell för en humanare arbetsorganisation, togs ur bruk. Fägerborg kunde följa förändringarna under samma period inne på Volvo Lastvagnar i Köping. Hon uttrycker det som att hon gräver sig in i fabrikens kunskapsvärld och använder många olika källor: företagets bildspel från 1983, broschyrer och manualer, intervjuer, anteckningar och observationer.

Perspektivrikedomen i kombination med det ofta kristallklara språket ger avhandlingen poetiska kvaliteter. Fältarbetaren tar oss med på en resa genom tid och rum i det som genom åtskilliga decennier varit Köpings största industri. Då och då reflekterar hon över den egna rollen som forskare. Först en tillbakablick där hon berättar att Volvo i Köping har sina rötter i Köpings mekaniska verkstad, grundad 1856. Efter att under många år ha köpt sina växellådor från Köpings mekaniska verkstad köpte Volvo hela företaget 1942. En lång period av expansion föregick nittiotalskrisen. Som mest hade Volvo i Köping 3300 anställda 1987.

Fägerborg beskriver hur fabriksbyggnaden ligger väl synlig och dominerar stadsbilden vid utfarten mot Arboga utmed före detta Europaväg 18. Byggnaderna är stora platta envåningshus med fasader i rött tegel eller blå- och vitlackerad plåt. I dagligt tal används byggnadernas bokstavsbeteckningar. Därför är det nödvändigt att känna till dem för att kunna orientera sig. Rakt genom området skär järnvägen.

Inne på verkstaden slås Fägerborg av att det ofta är glest med folk och ödsligt. Undantaget, skriver hon, är vid skiftbytena, då stämpeluren blir samlingspunkter, eller vid matrasterna då många sökte sig till pausrummen eller matsalen. Vid maskinerna kunde det vara tomt, eftersom operatörerna många gånger hade flera maskiner som de skulle sköta. Skiftbytena och rasterna markerar dygnets timmar, utgör en del av fabrikens rytm. Skillnaden mellan dagtid och kvällar blir också påtaglig genom närvaron av olika personalgrupper: på kvällar och nätter var arbetarna i stort sett ensamma i fabriken. På dagarna delade de utrymmet med tjänstemän och besökare. Fägerborg noterar en skillnad i veckorytmen under fredagar den annalkande helgen gav upphov till en säregen blandning av lugn och aktiviteter. Man varvade ner samtidigt som man ändå ägnade sig åt extra städning och rengöring vid maskinerna.[3]

 

Volvoarbetare med olika kläder. Foto: Eva Fägerborg

Fägerborg iakttar också hur klassifikationen av personalen tog sig uttryck i kläderna. Produktionsarbetarna bar kläder i blått, en särskild ”Volvoblå” nyans som liknade exteriörskyltarna. På avstånd framstod de som en enhetlig blå massa. På närmare håll framträdde den individuella variationen i arbetsklädseln: operatörerna gick klädda i långbyxor eller hängselbyxor, med eller utan jacka och med egna skjortor och tröjor. Vissa bar overall, någon enstaka skärmmössa. Det personliga uttrycket, konstaterar Fägerborg, framträdde i sättet att bära kläderna – vissa hade knäppt, andra hade öppet, vissa hade uppkavlat, andra inte – och i kombinationen med skjortor eller tröjor.

Arbetsledarna utmärkte sig med sina gula skjortor eller gula rockar. Som skäl till den avvikande färgen uppgavs att en förman måste kunna urskiljas på långt håll. Den gula rocken blev en symbol, noterade Fägerborg, som laddades med olika innehåll beroende på vem hon frågade. En av arbetsledarna sa: ”En gång arbetsledare, alltid arbetsledare. Har man en gång tagit på sig en gul rock blir man begravd i den gula rocken”. En arbetare sa: ”Dom växer en och en halv, två meter när dom får på sej en gul skjorta eller rock. Så dom får maktbegär alltså.”

Vissa tjänstemän antydde ibland sin företagstillhörighet med firmanamnet diskret placerat på skjortan, tröjkanten eller slipsen. Deras Volvo skickade emellertid ut helt andra signaler än det som stod på arbetarnas blåjackor, menar Fägerborg. Här var det nämligen frågan om att bäraren själv valt att föra ut företagets namn, medan arbetarna snarare genom sina kläder blev företagets egendom.[4]

Arbetarnas språkbruk skilde sig från ledningens. Om cheferna rörde sig på en lingvistisk marknad och använde företagets officiella termer och ett språk genomsyrat av ideologi framstod arbetarnas språk som mer av en frizon. Skillnaden var tydligast, menar Fägerborg, i användandet av dialektala verbformer som exempelvis ”smällit” och ”mäti” och inslag av humor, dramatik, överdrifter och underdrifter i arbetarnas berättelser.[5]

En term som yrkeskunskap förekom knappast på fabriken, enligt Fägerborg. När den och motsvarande termer kom på tal av operatörer var det i samband med ett traditionellt kunnande, som krävde helt andra yrkeskunskaper. ”En tempojobbare är ingen svarvare, han är en vanlig verkstadsarbetare. Och det är väldig skillnad. Ute i produktionen finns inte så många yrkesmän kvar”, kunde det heta.[6]

Fägerborg lyfter fram två språkliga uttryck som fångade synen på tempoarbetet på Volvo Lastvagnar i Köping. Det ena uttrycket var ”ställa”. Konkret innebar det att ställa om maskinen från produktion av en detalj till en annan. ”Ställa”, menar Fägerborg, blev en symbol för den intresserade, kunniga och ansvarstagande operatören och samtidigt något som skilde dem från de andra, mindre engagerade. Det andra uttrycket, ”trycka på knappen”, hade en negativ innebörd och utgjorde en sammanfattning och en metafor för arbetarjobb överlag.[7]

Det är en imponerande avhandling som Eva Fägerborg har skrivit. En förklaring till det lyckade resultatet tror jag är att hon har varit ihärdig i sitt fältarbete och återkommit till fabriken under flera år. Någon gång skiner det igenom att Fägerborg själv kommer från en storstad. Så där i förbifarten skriver hon i en mening, efter att ha berättat för några Volvoanställda att hon flyttat till Köping, att Köpingsborna inte verkar kunna föreställa sig att någon flyttar dit.[8] Det är möjligen lite respektlöst och en alltför snabb slutsats efter samtal med några av invånarna. Men som helhet löser hon sin forskningsuppgift på ett bra sätt genom att vara transparent och återkommande reflektera över den egna rollen som forskare.

Ytterligare en förklaring till att avhandlingen blivit läsvärd är att Fägerborg konsekvent hållit fast vid sin teoretiska inriktning mot språkliga och kulturella världar och dess hierarkier och strukturer. Samtidigt tror jag att ett tydligare perspektiv på ägande och makt hade varit önskvärt för att koppla samman Köpingsfabriken med den globala kapitalismen och nittiotalskrisen.

Magnus Gustafson

[1] Eva Fägerborg, Miljoner och my. Kunskapssyn och tänkande på en verkstadsindustri, Stockholm, 1996, s. 33.

[2] Enligt Eva Fägerborg sammanfattar titeln ”Miljoner och my” kärnan i den kunskapssyn som ledningen sökte förmedla till de anställda: att tänka i termer av ekonomi och kvalitet. ”Miljoner” syftar på betydelsen av affärsmässigt tänkande och handlande. ”My”, som avser längdmåttet en tusendels millimeter, står för kvalitetstänkande. Fägerborg, s. 9.

[3] Ibid., s. 38.

[4] Ibid., s. 47.

[5] Ibid., s. 167, s. 220.

[6] Ibid, s. 183.

[7] Ibid., s. 231 f.

[8] Ibid., s. 95.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree