Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Munich 2016 med Keith Jarrett

CD: Munich 2016 med Keith Jarrett

Keith Jarrett: Munich 2016 (ECM/Naxos). 2 cd. Speltid: 44´49 + 48’46.

Keith Jarrett (piano)

Betyg: 

 

Man talar ibland om Bob Dylans never-ending-tour. Men även Keith Jarrett fortsätter oförtröttligt med sina stora solokonserter världen över. De första ägde rum 1973 i Bremen och Lausanne, men det är Kölnkonserten 1975 som fått något av legendstatus. ECM har troget dokumenterat hans turnéer och släpper med ojämna mellanrum nya album – men inte i kronologisk ordning. Venedigkonserten 2006 kom sålunda på skiva förra året medan Riokonserten 2011 gavs ut samma år som den gavs.

Nu kan vi ta del av den konsert som Jarrett gav i München den 16 juli 2016. Och här är han i stort sett lika inspirerad som i Rio fem år tidigare, vilket innebär att han är i toppform.

Man kan säga att Jarrett med sina solokonserter skapat en helt egen genre med rötter i såväl jazzen som den klassiska musiken. Man kan också säga att han knyter an till en tradition från 1800-talet, där virtuoser som Liszt och Thalberg förnöjde publiken med sina konster. Och visst finns det ett romantiskt drag även hos Jarrett. Men det är uppenbart att han alltmer kommit att orientera sig mot en modernistisk tradition som inrymmer såväl Claude Debussy som brutalare stycken som Leo Ornsteins ”Suicide in an Airplane” och Béla Bartóks ”Allegro barbaro”.

Sättet att dela upp Münchenkonserten i tolv satser med en sammanlagd speltid på över en timma för annars tankarna till Bachs vältempererade klaver och Sjostakovitjs 24 preludier och fugor (jodå, Jarrett har spelat in båda verken). Men Jarretts improvisationer drar mer åt etyder och toccator än preludier.

Han går ut hårt med en pregnant och envetet hamrande rytmik som samtidigt får liv genom olika accenter. Det starkt rytmiska återkommer i flera satser och kan få en riktigt jazzig prägel med rejält sväng. I en del stycken excellerar Jarrett med ett kraftfullt anslag och fingrar som stålfjädrar, i andra låter han oss vila till smeksamma toner och romantisk melodik. Att säga att man blir imponerad vore ett understatement.

Som avslutning levereras tre delikata extranummer ur The Great American Songbook, som skiljer sig åtskilligt från solokonserten. Men jag suger gärna i mig ”Answer Me, My Love” och ”It’s A Lonsesome Old Town”. Och när allt klingar ut med ”Somewhere Over The Rainbow” är det lätt att känna att det är väl just där man befinner sig vid det här laget.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2019 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree