CD: Schuberts Winterreise med Peter Mattei
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, november 30th, 2019
Franz Schubert: Winterreise (BIS/Naxos). Speltid: 69’07.
Peter Mattei (baryton), Lars David Nilsson (piano)
Betyg:
Winter is coming – och vad passar bättre än att då lyssna till Franz Schuberts sångcykel Winterreise? Men då är vi förstås fjärran allt vad julsånger heter. Winterreise, med text av Wilhelm Müller, börjar olyckligt och slutar i bottenlös förtvivlan. Och så är den smärtsamt vacker.
Nu har vår baryton i världen, Peter Mattei, gett sig i kast med de 24 sångerna och därmed sällat sig till ett otal andra. Lite grovt kan man dela upp inspelningarna i två kategorier: de med en tenor och de med en baryton. Ja, man kan också tänka sig en tredje kategori, nämligen de med tidstroget fortepiano. Och jo, sångerna har också lockat basar och sopraner. Men det är ändå tenorer och barytoner som dominerar.
Rent generellt föredrar jag en baryton, men det är min personliga smak (och det finns förvisso mycket fina inspelningar med tenorer som Ian Bostridge och Werner Güra). Två barytonfavoriter är Matthias Goerne (Hyperion och Harmonia mundi) och Florian Boesch (Onyx och Hyperion). Andra skulle säkert säga Dietrich Fischer-Dieskau, men för mig kommer han i andra hand i detta sammanhang.
Mattei gör Vinterresan mycket chosefritt och med en vacker, vårdad och varm ton. Man skulle också kunna tala om en rättfram tolkning. Han dramatiserar inte mer än nödvändigt utan litar till att Schuberts underbara melodier har en egen bärkraft och uttrycksfullhet. Det gäller även pianisten Lars David Nilsson. Kanske kan man tycka att han, i jämförelse med till exempel Malcolm Martineau och Christoph Eschenbach, gestaltar och målar för lite och i alltför hög grad nöjer sig med att spela noterna. Men det gör han å andra sidan vackert och helt i samklang med Matteis sång.
Matteis och Nilssons tolkning är inte lika förtvivlat hjärtskärande som exempelvis Goernes/Eschenbachs (Harmonia mundi) och Boeschs/Martineaus (Onyx). Och visst kan man sakna något av den isande ödsligheten och totala hopplösheten i den avslutande ”Der Leiermann”. Men den känsliga skönheten i Matteis sång, och hans vägran att göra sig till och ställa sig mellan musiken och lyssnaren, har också kvaliteter man inte vill vara utan.
Schuberts Winterreise är kort sagt ett verk som man gärna vill ta del av i olika tolkningar. Och Peter Matteis och Lars David Nilssons inspelning kommer att stå där på hyllan, lätt tillgänglig för de tillfällen då jag vill höra sångerna liksom avskalade och konstfullt okonstlade.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
PS. Det tycks som om BIS nu äntligen och definitivt har övergivit de eländiga plastfodralen (jewelcase) för smidiga och miljövänligare i papp. Må andra följa efter.
