CD: Vägglusen av Sjostakovitj

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, december 2nd, 2019

Dmitry Shostakovich: The Bedbug; Love and Hate (Naxos). Speltid: 58’54.

Mannheim Opera Choir, Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz, Mark Fitz-Gerald (dirigent)

Betyg:

 

När Solomon Volkov 1979 publicerade Vittnesmål väckte den stort rabalder. Den sades återge Dmitrij Sjostakovitjs egna ord, och den förtegne tonsättaren framstod här som en man med mycket bestämda åsikter om det mesta, inte minst om Sovjetunionen och Stalin. Från officiellt sovjetiskt håll hävdades att boken var ett falsarium, men många som känt Sjostakovitj hävdade att den var trovärdig. Hur som helst är det en fantastisk bok som ofrånkomligen sätter spår hos läsaren. Här finns också flera avsnitt som är svåra att tänka sig som fejkade. Ett handlar om Sjostakovitjs möte med Vladimir Majakovskij.

Majakovskij är mest känd som poet, men han skrev också några pjäser, bland annat Vägglusen. Det är en politisk satir som i farsens form gisslar ett antal företeelser i den nya Sovjetstaten. Mot slutet av 20-talet var Majakovskij alltmer trängd och han tyckte sig se revolutionens ideal bli förrådda av en svällande byråkrati och av karriärlystna politruker. Pjäsen skulle få sin premiär 1929 med inga mindre än Vsevolod Mejerchold som regissör och Alexandr Rodtjenko som scenograf. Men man bestämde sig också för att den skulle rymma musikaliska inslag och vände sig till en ung och synnerligen begåvad tonsättare som visat sig kunna skriva fräck och slagkraftig musik.

Sjostakovitj var då bara 23 år. Hans bild av den tretton år äldre Majakovskij är inte smickrande. Han finner den även bokstavligen store poeten dryg och överlägsen. När de ska hälsa räcker han bara fram två fingrar till Sjostakovitj – som emellertid finner sig och svarar med ett enda finger. Varför är nu den episoden så trovärdig? Att Majakovskij verkligen räckte Sjostakovitj två fingrar i stället för hela handen är sannolikt. Men Sjostakovitj tolkning behöver inte vara sann. Det var nämligen så att Majakovskij led av en svårartad bacillskräck – men det kunde ju inte Sjostakovitj veta, så han misstolkade gesten.

Hur som helst, musik blev det. Och nu långt om länge har den fått sin skivpremiär. Att det dröjt så länge som 90 år är obegripligt. Det rör sig nämligen om underhållning på hög nivå, och Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz under Mark Fitz-Gerald tycks ha haft riktigt roligt när de spelade in den. Musiken har en tidstypisk dragning åt modern dansmusik och jazz och marscher, och instrumentationen är originell och fräsig med roliga ljudeffekter. Man kan säga att det var i sista momangen Sjostakovitj plitade ner den. Stalin höll på att konsolidera sin makt och den första femårsplanen var redan sjösatt. Snart var det dags att proklamera socialistisk realism som rättesnöre för hela kulturlivet och kampen mot västerländsk och borgerlig dekadans skulle ta sin början. Men det visste ju inte Sjostakovitj när han roade sig med sin spralliga vägglus-musik.

Skivans andra bidrag är hans musik till långfilmen Kärlek och hat från 1935. Nu var kulturklimatet ett annat, och året därpå skulle den stora katastrofen inträffa i Sjostakovitjs liv efter att Stalin sett hans opera Lady Macbeth från Mtsensk och blivit upprörd. I en anonym artikel i Pravda gick han hårt åt tonsättaren. Ordalagen var sådana att Sjostakovitj sedan dess levde med en packad väska för den händelse att han skulle hämtas av säkerhetspolisen. Det slapp han, men osäkerheten förföljde honom livet ut.

Filmmusiken var för många sovjetiska tonsättare en tillflykt när tiderna var hårda. Här kunde man också smyga in modernistiska tongångar i ”illustrativt” syfte. Musiken till Kärlek och hat är allvarligare än den till Vägglusen. Det har förstås filmens handling att göra. Men här finns också finns roliga inslag som en idiotisk marsch och ett porträtt av en drucken soldat. Orkestermusiken interfolieras av entusiastiska sovjetiska körer och av vackra sånger som knyter an till folklig rysk tradition och skapar en omväxlande och tilltalande helhet.

Det här är alltså en cd som alla som älskar Sjostakovitjs musik bör unna sig.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.