Scen: Blue Air med Örebro Länsteater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, december 8th, 2019

Örebro Teater (Örebro Länsteater)
Blue Air

Premiär den 7 december 2019

Av: Paula Stenström Öhman
Regi: Oskar Thunberg
Scenografi och kosymdesign: Jenny Kronberg
Mask -och perukdesign: Giovanni Indelicato
Ljusdesign: Raimo Nyman
Komposition och ljuddesign: Stefan Johansson

 

Blue Air är en drömspelsliknande beskrivning av människor som mår dåligt och en vårdapparat som inte fungerar. Pjäsens författare Paula Stenström Öhman har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och med Teater Lumors i Stockholm andra hälft Oskar Thunberg som regissör spänner det förväntningarna högt på deras nya pjäs, skriven för Örebro Länsteater.

Det drömspelsliknande yttrar sig i att det, särskilt i första akten, spelas upp korta, intensiva scener med olika personer i en collageartad form. Det är inga sammanhang, utan lösa pusselbitar som till slut ska ge några sammanhängande livsöden och deras möte med svensk psykvård.

Det är inte utan att man sitter och jämför med Strindbergs brett upplagda ”Ett drömspel” där olyckliga människor rör sig runt i sina egna cirklar och det berömda citatet ”Det är synd om människorna”.

Det är det verkligen här också. Särskilt om Rita, den unga ensamstående mamman vi får följa från första scenen till den sista. Hon spelas av Emelie Strömberg på ett lysande, lyhört och naturalistiskt sätt.

Men hon är långt ifrån ensam om att må illa. Trots att det bara finns tre ytterligare skådespelare lyckas de gestalta ett helt galleri av människor, som söker vård eller ger vård eller som står för den yttersta fysiska makten, polisen. Rollbytena hos Malin Berg, Björn Elgård och Linus Lindman sker blixtsnabbt och är imponerande förvandlingsnummer. Linus Lindman, till exempel har jag aldrig sett så bra. Han är en illa åtgången patient med svåra nervryckningar i ena stunden och en översittaraktigt lugn doktor i den andra.

Första akten är nog det starkaste jag sett på Örebro Teater på många år. Det är psykisk ohälsa i blixtbelysning. Det koncentrerade utspelet på scen ackompanjeras av ljusflashar, blinkande och illalåtande neonljus och suggestiv musik. Ljuset och ljudet sitter perfekt i tiondels sekundrar. Dock fick man gärna minska lite på den starka musiken när talet är viktigt att höra.

Spelplanen är en naken scen försedd med enkla och rörliga sjukrumsväggar och trista väntrumsstolar. Här på den psykiatriska avdelningen får Rita utstå sitt första frågebatteri från överläkaren, biträdd av en skötare som tydligen tagit sig rätten att vara medbedömare. Han görs väldigt roligt av Björn Elgård och det är rätt befriande att i allt elände få skratta lite.

Det är många historier som går i och ur varandra. Ett polisingripande med övervåld. Den överbelastade psykiatern som närmar sig utbrändhetens stup. De tisslande och tasslande grannarna som blir Ritas fall. Ja, det är ju hon som står i det som ändå kan betraktas som pjäsens centrum.

 

-Är jag galen? frågar hon polisen som hör henne efter att en patient dött när tre av hans kollegor brottat ner honom på avdelningen. Rita har sett hur det gick till och för polisen vore det förstås bra om hon inte är tillräknelig. Vi får också andra hintar om att Rita kanske har fog för sin oro och för att konstiga telefonsamtal och smyg utanför hennes fönster inte bara är inbillning.

Nej, hon anser sig inte galen. Men vården ser henne som sjuk. Samtidigt som den inte verkar ha resurser att hjälpa henne på ett bra sätt.

Paula Stenström Öhman träffar alltså väldigt rätt i sin dramatisering av svensk psykvård. Men ger hon några förklaringar till varför så många mår så dåligt – i ett land med så hög välfärd?

Nej, jag tycker inte det och det blir för mig den stora svagheten med ett stycke som annars fungerar så bra på alla händer. Tänk om hon kunnat gå vidare, till exempel i scenerna från Ritas uppväxt, med några trådar som vi kunnat nysta upp med möjliga förklaringar. Vi ser bara en strikt, men inte alls kärlekslös mamma som är orolig när de kommer till barn -och ungdomspsyket.

Att varken ge någon möjlig förklaring, eller något hopp, är också att öppna för risken att en publik bara blir berörd och förfasar sig men inte får någonting att gå vidare på.

__________

Martin Dyfverman