CD: Beethovens pianokonserter med Ronald Brautigam på fortepiano

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, december 28th, 2019

Ludwig van Beethoven: Piano Concertos 1–5 (BIS/Naxos). 2 cd. Speltid: 87’56 + 69’17.

Ronald Brautigam (piano), Die Kölner Akademie, Michael Alexander Willens (dirigent)

Betyg: 

 

Under några år följde jag med entusiasm Ronald Brautigams inspelningar av Beethovens samtliga pianosonater (BIS), framförda på tidstroget fortepiano med en kraft och energi av sällsport slag – men också med känsla för det delikata. När BIS aviserade att han även skulle ta itu med pianokonserterna var mina förväntningar höga. Men när den första utgåvan kom 2007 visade det sig att man valt moderna instrument. Det kändes lite snopet.

Men den här gången är det alltså fortepiano som gäller, och Michael Alexander Willens dirigerar Die Kölner Akademie som spelar på tidstrogna instrument. Och här finns förstås haken för en del. Den som hatar fortepiano och tidstrogen orkester kan i princip sluta att läsa här. Klarar man inte av klaverets klang gör det detsamma hur bra pianisten är. Det är liksom kört från början. Men om man är öppen för att det är ett instrument i sin egen rätt, och inte bara en ofullgången föregångare till den moderna flygeln, ja då är chansen stor att man blir riktigt förtjust i den här inspelningen.

Man får naturligtvis inte förvänta sig att fortepianot ska leverera samma klangstyrka som en modern flygel. När Brautigam slår in finalen i ”Kejsarkonserten” låter det kort sagt inte lika mäktigt som när till exempel Krystian Zimerman (DG) gör det (för att nu nämna en av mina favoriter). Det kommer inte heller att låta lika vidunderligt vackert om den tidstrogna orkestern som när Leonard Bernstein får Wienfilharmonikerna att smeka fram adagiot (på inspelningen med Zimerman). Men det är rätt meningslöst att jämföra två inspelningar med fundamentalt olika förutsättningar. De konkurrerar inte på lika villkor, ja de knappast ens konkurrerar. De erbjuder snarare olika aspekter och förmedlar olika kvaliteter. Och att höra Brautigam och Kölner Akademie är verkligen som att höra dessa konserter på nytt, liksom genomskinligare och mer distinkta – något som BIS-ljudet dessutom förmedlar fint. Man upptäcker nya saker och fröjdas över den spelglädje som musikerna förmedlar. Men aldrig att de skulle ersätta Zimerman/Bernstein (eller Bronfman/Zinman eller Lewis/Bělohlávek eller vilken gammal favorit man nu har).

Men om man nu i stället jämför med tidigare tidstrogna inspelningar som de med Melvyn Tan/Roger Norrington (Erato), Steven Lubin/Christopher Hoogwood (Decca) och Robert Levin/John Eliot Gardiner (Archiv)? Eftersom fortepianon är starka personligheter kan säkert deras olika egenskaper bidra till att avgöra vilken inspelning man föredrar. Jag skulle säga att Levin/Gardiner är den främste konkurrenten till Brautigam/Willens men att de senare ändå tar hem spelet. Jag uppskattar hur Brautigam liksom kan studsa fram över klaviaturen och dessutom kan han som få verkligen få fram ett forte ur fortepianot. Jag misstänker att Beethoven skulle ha gnuggat händerna av förtjusning – för även om han inte hört något hade han nog känt bra vibrationer.

Mitt betyg utgår alltså från att detta är en inspelning med fortepiano och tidstrogen orkester. Fick jag bara ha en enda inspelning av dessa konserter skulle det bli en med moderna instrument, och då gärna Zimerman/Bernstein. Men som komplement är den här med Brautigam/Willens en ren fröjd för den som är nyfiken på hur musiken kanske lät när det begav sig och därmed också upptäcka nya aspekter av den.

Till sist kan nämnas att BIS möjligen slår nytt rekord när det gäller speltid. På den första cd:n ryms nästan 88 minuter musik.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.