Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Life Goes on med Carla Bley och Here Be Dragons med Oded Tzur

CD: Life Goes on med Carla Bley och Here Be Dragons med Oded Tzur

Carla Bley: Life Goes On (ECM/Naxos). Speltid: 56’45.

Carla Bley (piano), Andy Sheppard (tenor- och sopransaxofon), Steve Swallow (bas)

Betyg: 

 

Oded Tzur: Here Be Dragons (ECM/Naxos). Speltid: 39’44.

Oded Tzur (tenorsaxofon), Nitai Hershkovits (piano), Petros Klampanis (kontrabas), Johnathan Blake (trummor)

Betyg: 

 

Man ska inte tala om damers ålder, men när Carla Bley kallar sitt senaste album för Life Goes On är det svårt att inte påpeka att hon i maj ska fira sin 84:e födelsedag. Så nog kan hon med fog kallas jazzens grand old lady idag. Men tro inte att hon låter trött eller går på rutin. Livet går vidare, och hon verkar trivas. Det melodiska står i centrum när hon här fortsätter sitt 25-åriga samarbete med saxofonisten Andy Shephard och basisten Steve Swallow. Men det är melodiskt med dragning åt bebop och Thelonious Monks liksom knyckiga pianospel.

Carla Bley. Foto: Nomo michael hoefner http://www.zwo5.de

Albumet består av tre sviter: ”Life Goes On”, ”Beautiful Telephones” (som Donald Trump sa när han inspekterade Ovala rummet i Vita huset) och ”Copycat” (som förstås öppnar för de tre musikerna att härma varandra). Man noterar avsaknaden av trummor, men man noterar också att man inte saknar dem. Den här trion klarar sig ändå. Swallow och Bley har ju inga problem att få till en bärande och lite studsande rytm, och trions sound blir mjukare samtidigt som Bley odlar sin lite knixiga stil.

Föredrar man en alltigenom öronsmekande, melodiös och lågmäld jazz går det utmärkt att vända sig till saxofonisten Oded Tzur och hans kvartett. Den som tror att albumets titel, Here Be Dragons, signalerar brutal och eldsprutande musik tar gruvligt miste. Här uppträder drakarna snarare som gosedjur och den sista låten, ”Can’t Help Falling in Love” närmar sig nästan det gulliga. Ändå blir det inte sötsliskigt på något sätt. Tzur håller balansen och faller aldrig ner i det banala. Lika melodiöst och liksom avskalat är Nitai Hershkovits utsökta pianospel, och Petros Klampanis på kontrabas och Johnathan Blake på trummor lyckas skapa variation och intresse med minimala medel. Så det vi får är en mycket vacker modern jazz som trösterikt värmer kalla hjärtan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree