CD: Symfoniska dikter av Mikalojus Čiurlionis

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, april 3rd, 2020

Mikalojus Čiurlionis: The Sea; In the Forest; Kstutis Overture (Ondine/Naxos). Speltid: 59’15.
Lithuanian National Symphony Orchestra, Modestas Pitrėnas (dirigent)

Release-datum: 3 april 2020

Betyg:

–

–

–

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis var bara 35 år när han dog i april 1911. Men han efterlämnade ett livsverk som garanterat honom en särställning inom Litauens kulturliv, och det inom såväl ton- som bildkonsten. Hans fascinerande och särpräglade bildvärld är starkt präglad av sekelskiftets symbolism med visionära och stämningsfulla sagolandskap. Som tonsättare är han en utpräglad senromantiker.

Under Čiurlionis livstid hade inte Litauen mycket att erbjuda när det gällde professionella orkestrar vilket innebar att han aldrig fick höra något av sina orkesterverk. Situationen kan säkert också ha bidragit till att flera verk lämnades ofullbordade. Till det kommer att flera kompositioner av honom gått förlorade som ett resultat av två världskrig. De enda fullbordade orkesterverk som finns bevarade är två tondikter, eller snarare tonmålningar: I skogen (1901) och Havet (1907). Men de anses å andra sidan helt banbrytande för den litauiska orkestermusiken. Ändå är det faktiskt först under 2000-talet som de publicerats och spelats i sina ursprungsversioner utan ingrepp från sentida utgivare och tonsättare.

På denna nya cd från Ondine är det självklart originalen som spelas av Litauens nationella symfoniorkester under Modestas Pitrėnas. Skivan rymmer även en rekonstruerad version av overtyren Kstutis. Längst är Havet med sina dryga trettio minuter.

I ett brev till en vän berättade Čiurlionis om sina ambitioner som tonsättare: ”Jag skulle vilja skapa en symfoni av vågornas brus, av sekelgamla skogars sorl, av stjärnornas skimmer, av våra små sånger och av min oändliga längtan.”

Det är en karaktäristik så god som någon av de två tondikterna. De är tidstypiska, och man kan få polacken Mieczysław Karłowicz’ symfoniska dikter från samma tid i åtanke. Karlowicz var ett år yngre än Čiurlionis men dog redan 1909, två år före Čiurlionis. Den gemensamma nämnaren för båda heter inte oväntat Richard Strauss. Av honom kunde de lära sig hur en orkester ska behandlas för att utvinna sensuella och skimrande klanger. Och nog framstår Čiurlionis som en ytterst begåvad men också högst självständig ”elev” som för in ett nordiskt drag i musiken. Det händer att jag snarare än Strauss får Jean Sibelius i tankarna; här finns stämningar med drag av till exempel ”Tuonelas svan”. Men om Čiurlionis hört Sibelius vet jag inte.

Hur som helst rör det sig om två mycket läckra symfoniska dikter som förmedlar en visionär naturmystik i raffinerad klangskrud. Skivan är desto mer välkommen som det inte vimlar av Čiurlionis-inspelningar.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Några målningar av Čiurlionis: